Det som är rätt för dig

”Du måste göra det som är rätt för dig, Anna. Vi kommer att stötta dig i den här processen. Vill du gå vidare?”

Anna satt i den mjuka röda soffan i ett av Klinikens mottagningsrum med läkaren Gunilla mitt emot. Hon tittade ut genom fönstret en stund och snurrade sitt långa ljusa hår mellan fingrarna innan hon svarade.

”Mamma och pappa tycker inte att jag ska göra det.”

”Det är såklart lättare när alla tre parter är överens om det. Vi i professionen, alltså läkare och psykologer, och så föräldrarna och du. Men enligt den nya lagen har du faktiskt rätt att bestämma själv, eftersom du fyllt femton. Det är ju också ditt liv det handlar om. Din kropp.”

”Mmm…”

”Om du lider så mycket så måste du ju göra något åt det.”

”Ja, jag vet. Det känns som att det är fel på mig. Hela tiden.”

”Och de mobbar dig i skolan.”

”Ja…”

Anna snyftade till lite och torkade näsan med tröjärmen. Gunilla väntade lite innan hon fortsatte:

”Och du har sagt till oss att du har haft de här tankarna fram och tillbaka sedan du var tolv.”

”Mmm…”

”Då har du gått med det ganska länge. Du vet att du inte är ensam om att känna såhär. Det är så många ungdomar som upplevt samma sak och som vi har fått hjälpa med behandling de senaste åren.”

”Mmm… men… men vad händer sen?”

”Hur menar du då?”

”Ja, typ, efter behandlingen. Hur är det då?”

Gunilla tittade henne djupt i ögonen när hon svarade.

”Vi har ju pratat om det här förut, Anna! Det är en befrielse. Ingen har ångrat sig.”

Befrielse. Anna smakade på ordet. Det fanns inget hon hellre ville. Bli av med denna äckliga person som var hon, och som hon hatade. Bli av med det här livet där allt var hopplöst och mörkt.  Det fanns en väg ut. Hon kände att tvivlen hon så länge brottats med gav vika.

”Ja!” sa hon med eftertryck. ”Jag vill göra det.”

Gunilla sken upp. Hon lutade sig fram och la en mjuk hand på Annas arm.

”Är du säker?”

”Ja.”

Gunilla log med hela ansiktet.

”Men vad bra, Anna! Grattis till att ha fattat det här beslutet! Vad modigt av dig! Du är stark.”

Anna märkte att läkaren hade en tår i ögonvrån.

”Då ska vi sätta igång behandlingen omgående. Du går in i det där rummet.” Gunilla pekade på en blå dörr till ett angränsande rum. ”En sjuksköterska hjälper dig att ta tabletterna och stannar hos dig hela tiden.”

”Mamma och pappa då?”

”Tänk inte på det. Vi meddelar dem efteråt.”

Anna gick in i det anvisade rummet, där en kort och knubbig sjuksköterska väntade på henne. Hon såg snäll ut. Hon räckte Anna tre små röda tabletter och en mugg vatten. Anna svalde tabletterna med en blandning av rädsla och förväntan. Sedan fick hon lägga sig ner på britsen i rummet. Sjuksköterskan höll henne i handen. Anna kände sig tung i huvudet, som om hon blivit klubbad.  Det var så skönt att sluta ögonen och ge efter för dåsigheten. Ljuden runt omkring henne försvann och hon sjönk in i ett behagligt mörker.

Inom tre minuter var hon död.

Sjuksköterskan tog fram en penna ur bröstfickan och fyllde i en blankett innan hon lämnade rummet. Kliniken kunde notera ännu en lyckad behandling av en ung människa med suicidtankar och depression.

medications-257349_1920

(Inspirerat av Uppdrag gransknings Tranståget och tonårsflickorna.)

Publicerat i Familj, Han, hon, hen och hin, Uncategorized

Den som tiger samtycker

För en tid sedan hade jag ett samtal om abortfrågan med en pastor i ett större samfund. Det var i ett bibeltroende sammanhang där man betonar lärjungaskap och efterföljelse. Den här pastorn försökte verkligen ­­­­­svara på mina frågor efter bästa förmåga – helt oförberedd, ska tilläggas – och jag fick ett gott bemötande, men en del av de svar som gavs gjorde mig bekymrad. Genom åren har jag haft flera liknande samtal med kristna ledare, och det är vissa teman som alltid kommer igen.

Pastorn talade mycket om att bygga relationer och visa kärlek till människor. Men saken är den att de ofödda barnen också är människor. Barnet i mammas mage är min nästa i lika hög grad som de människor som söker sig till min församling. Att tala tyst om en grov orättvisa, ett dödligt våld, som drabbar den ena gruppen människor för att inte riskera att stöta ifrån sig den andra gruppen människor – är det kärleksfullt?

Som så många av sina kollegor, satte den här pastorn upp en i mina ögon falsk dikotomi mellan å ena sidan att predika evangeliet och å andra sidan att predika om etiska frågor. Vi ska fokusera på evangeliet, inte på abortfrågan, säger man. Då glömmer man bort att tystnaden också talar. Om man tiger om Bibelns syn på abort sänder man en signal till de män och kvinnor som kämpar med skuld och ånger efter en abort. Antingen kan tystnaden tolkas som att abort är för hemskt för att ens nämnas, eller så blir slutsatsen att det egentligen inte är så farligt. I båda fallen hindrar man människor från att konfrontera sitt förflutna och söka förlåtelse och helande. Hur väl har man då lyckats med att presentera evangelium? Man fråntar också kvinnan som överväger att göra en abort chansen att vända om innan det är för sent – innan hon släckt ett liv och så begått en stor synd och åsamkat även sig själv skada. Och även utåt, till den sekulära världen, skickar man förstås en signal, nämligen den att aborterna inte är ett problem. Att tiga är att samtycka.

Det är också lite märkligt att den här tystnaden om etiska frågor helt klart bara gäller vissa etiska frågor. Kyrkogemenskapen som den här pastorn tillhörde hade tagit mycket tydlig ställning i en annan etisk fråga – man hade till och med ordnat en demonstration mot den företeelsen. Men det var ett sådant där ställningstagande som ingen kunde bli arg på en för. Tvärtom – manifestationen applåderas även i sekulära media. Nu menar jag inte att det var fel att engagera sig i den fråga det gällde. Nej, det var ett mycket lovvärt initiativ, och naturligtvis blir det inte heller fel bara för att den sekulära världen är positiv till det. Det jag menar är att det är ett ställningstagande som inte kostar något.

En annan fråga som många kyrkor och samfund faktiskt tar ställning mot är främlingsfientlighet och rasism. ­­­­­Nu i dagarna är indignationen stor från många kristna frontfigurer över att KD öppnat för samtal med SD. Många får det att framstå som att kristdemokraterna sålt sin själ, och av tonläget att döma hos en del kommentatorer är armbindlar med hakkorset det enda som nu saknas. Att KD redan för flera år sedan (som parti) gav upp sitt abortmotstånd och på så sätt sände en tydlig signal om att de ofödda inte är värda att kämpa för, är det få pastorer som kritiserar. Där skulle man verkligen kunna tala om att sälja sin själ, om man nu vill använda sådana formuleringar.

Ett annat argument som pastorn tog upp var att ”det finns så många frågor man kan engagera sig i”. Implikationen är då att abortfrågan inte är mer betydelsefull än andra aktuella frågor, och att det inte finns någon anledning för en kyrka att prioritera den över andra. Detta tror jag är feltänkt. Det handlar om 38 000 små oskyldiga liv som släcks varje år. Abort är inte en fråga bland alla andra utan en ödesfråga för vårt land. Det handlar om själva livet, och de krafter som vill förstöra det. Jesus älskar alla barnen – Satan hatar dem. Det är också en fråga som hittills engagerat alldeles för få kristna.

Det finns ett citat som tillskrivs Luther, men som mer troligt är fiktivt och hämtat från en roman baserad på hans liv. Äkta Luther eller ej – citatet är alldeles lysande:

­­­­­­If I profess with the loudest voice and clearest exposition every portion of the truth of God except precisely that point which the world and the devil are at that moment attacking, I am not confessing Christ. Where the battle rages, there the loyalty of the soldier is proven, and to be steady on all the battle fronts besides is mere flight and disgrace if he flinches at that point.

Och om vi fortsätter med krigsmetaforen – vart ska jag som soldat ta vägen på slagfältet om inte just till den plats där det fattas kämpar och där fienden börjar bli övermäktig?

Den 24 mars i år ordnade organisationen Livsval en marsch för livet och mot abort i centrala Stockholm.  Två katolska präster och en präst från Svenska kyrkan kunde jag räkna till. Det är möjligt att det var fler av kyrkans män och kvinnor där – det syns ju inte alltid utanpå – men de gjorde i vilket fall inget väsen av sig. Varför är det så? Var är alla kristna ledare? Säga vad man vill om Ulf Ekman, och det finns mycket att säga, men han var i alla fall inte rädd för att tala klarspråk. På nittiotalet var han en av förgrundsgestalterna för de Ja till livet-marscher som på den tiden ­­­samlade tusentals deltagare. Vi behöver ledare med Ekmans frimodighet idag. Torbjörn Aronson skriver i en debattartikel i Dagen:

När församlingen står upp och profetiskt kallar människor till omvändelse och frimodigt proklamerar sanningen påverkas människors samvete. Under 1990-talet sjönk antalet aborter i Sverige från cirka 38 000 och [sic] 30 000 per år utan att lagstiftningen förändrades. Det visar betydelsen av kristen förkunnelse och opinionsbildning i abortfrågan.

Men idag är det tystnad som möter oss från de flesta kristna ledare. En sida av mig vill utbrista: Era fega krakar! Ni har en plattform. Era samfundsmedlemmar offrar av sina surt förvärvade slantar för att ni ska kunna stå i predikstolen och dessutom i många fall förmedla ert budskap genom radio, tv, tidningar och internet, och så tar ni inte chansen att stå upp för sanningen och försvara de svaga. Om ni ryter till är det i nio fall av tio i någon politiskt korrekt fråga som inte upprör en kotte, eller bara upprör människor som har låg status i samhället och vars åsikt etablissemanget  ändå inte är intresserat av. Ni pratar mycket och ofta om Jesus men skäms egentligen för Hans ord, och vill tona ned Bibelns undervisning.

 ­­­­­­­­­­…okej, så tänker jag ibland. Men en annan sida av mig är betydligt mer ödmjuk. Om jag själv hade haft den plattformen, hade jag då sagt det jag säger nu? Det vet jag faktiskt inte. Jag hoppas att jag hade gjort det, men jag vet inte. Man växer upp i ett sammanhang och formas av det, man umgås med människor som tycker som man själv och som bekräftar en­­­­­s egna uppfattningar. Jag förstår att det kan bli så att frågans allvar gradvis tonar bort och man dövar sitt samvete, eller att man egentligen vet hur viktigt det är men inte vågar säga det, och att man då hittar på hur många ursäkter som helst för att komma undan. Om min försörjning, mitt rykte och min ställning stod på spel, vilket är en realitet för många präster och pastorer, inte minst i Svenska kyrkan, är jag inte alls säker på att jag pallat för trycket.

Vad ska man då göra med sin frustration? Det är gott att vända den i bön. Vi bör på allvar be för våra präster och pastorer. Be om mod och gudsfruktan. Be att de inte ska frukta något så mycket som att göra Gud emot, och att de ska få en brinnande kärlek till sanningen. Men vi behöver också ta vårt ansvar som lekmän och -kvinnor att påminna och uppmuntra våra ledare. Att i ödmjukhet ställa frågor och ta upp ämnen som kan vara obekväma. Visst – din ledare kan bli stött. Men jag tror också att han  kan känna sig stärkt av att du har höga förväntningar på honom.

Det vi alla får komma ihåg, oavsett om vi är ledare eller ej, är att inte måla upp falska bilder av Jesus för de människor som inte känner Honom. Om man pratar mycket om Jesus och Hans kärlek men inte står upp för Hans undervisning och det som Bibeln lär – då är det ju inte den riktige Jesus som presenteras för och sedan tas emot av människorna. Då är det inte heller Jesu riktiga kärlek som presenteras, utan en vrångbild av den som inte är till hjälp för någon. Det kanske kommer att dra folk till din församling och få dem att känna sig väl till mods, men det kommer inte att förvandla någon på djupet. Det kommer inte att leda till omvändelse och frälsning för någon människa. Vi behöver ha ett evighetsperspektiv – definitivt lättare bloggat än gjort, men så otroligt viktigt! Med pastor John McArthurs ord:

What the world says about us now is not important. What God says about us in the end is of infinite importance.

 

Bilden kan innehålla: 10 personer, folkmassa och utomhus

Publicerat i De ofödda, Uncategorized

Upprörande

Polisen i Trollhättan ska utreda om bilderna på aborterade foster på den lastbil som används av Människorätt för ofödda (MRO) utgör förargelseväckande beteende. Detta efter klagomål från personer som störts av bilderna.

http://www.varldenidag.se/nyheter/fosterbilder-pa-lastbil-utreds-av-polis/repqhc!R2kwGpq7ChHpRyqqMW7kw/

FÖRARGELSE

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ring, ring!

ulvskog

Bild | Posted on av

Jackelén har kanske inte en fullt ut balanserad människosyn?

Påven hamnade i blåsväder i den svenska ankdammen efter sina skämtsamma, och kanske inte helt genomtänkta, kommentarer om starka kvinnor. Antje Jackelén är bekymrad och säger till svt.se att påven, eftersom han rör sig i mansdominerade miljöer, kanske inte har en ”fullt ut balanserad människosyn”…

Frågan är hur Antje har mage att ifrågasätta påvens människosyn, när hon själv och det trossamfund hon leder helt försummat att stå upp för de ofödda människornas rättigheter.  Vad man än tycker om påven kan man inte förneka att han och den katolska kyrkan är orubbliga i motståndet mot abort och i försvaret för människovärdet.

Nej, Antje. Med all respekt – kanske är det du som ska ta dig en funderare över din människosyn?

 

collectie_tropenmuseum_zilveren_weegschaal_met_ijzeren_balans_tmnr_3934-16

Publicerat i De ofödda, Svenska kyrkan | 1 kommentar

Barnkonsekvensanalys

barnkonsekvensanalys

Bild | Posted on av

Om Antje, klimatet och helvetet

Nedanstående är en debattartikel som Lars Borgström och jag skickat in till ett antal tidningar. Vi anser att ”ärkebiskopen” borde se över sina prioriteringar.

Himmel och helvete är realiteter

Antje Jackelén skrev den 28 november på DN:s kultursida om klimatkrisen . Texten fick rubriken ”Himmelriket på jorden finns om vi vill”.

Det finns många aspekter av texten som kan ifrågasättas både ideologiskt och faktamässigt: ett totalt oreflekterat accepterande av en sida i klimatdebatten, en socialistisk grundsyn med nollsummespelstanken som utgångspunkt och den felaktiga uppfattningen om två sinsemellan motsägande skapelseberättelser. Likaså torde det finnas en mängd andra frågor som bör stå mycket högre upp på Jackeléns prioriteringslista, t.ex. de 38 000 ofödda barn som dödas årligen i Sverige och det massiva familjesönderfallet vi ser runt omkring oss. Det stora problemet med Jackeléns text är dock trivialiserandet och relativiserandet av det kristna budskapet. Den nonchalans med vilken hon behandlar de allvarliga frågorna om människans eviga väl är djupt tragisk och enligt vårt förmenande fullkomligt ovärdig en kyrklig ledare.

Jackelén plockar eleganta retoriska poänger genom att använda kristen terminologi i sin klimatpamflett. Hon drar paralleller med klimatrörelsens varningar och budskapet i en klassisk omvändelsepredikan. Himmelriket reduceras till en klimatsmart attityd, och helvetet till följden av oåtgärdad klimatpåverkan.

Den kristna kyrkan har emellertid i alla tider betraktat himmel och helvete som realiteter. ”Krafterna som motsäger himmelriket”, är enligt kristen tro inte ovilja att ändra konsumtionsmönster utan Satan och hans fallna änglar, den fallna världen och människans egen syndfulla natur. Jesus är den som talar mest om helvetet i hela Bibeln. Han talar om sin Far i himmelen som den som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Jesus dog en blodig, fruktansvärd död uppspikad på ett kors för att rädda oss från helvetet och vinna himlen åt oss. Det är det klassiska kristna budskap som våra syskon i andra länder i detta nu, medan vi bekymrar oss om sopsortering och klimatspekulationer, torteras och dödas för.

Varje människa ska en dag stå till svars inför Gud. Större delen av Sveriges befolkning är helt okunniga om den verkligheten, om den realitet som dom och evigt straff utgör. Man känner inte heller till vad, eller snarare vem, som kan rädda från förtappelse. Gud älskade den här världen så mycket att han gav oss sin ende Son. Vår Herre Jesus står med öppna armar för att ta emot och frälsa var och en som vänder sig till honom. Han kommer sannerligen inte att visa bort någon. Än är nådens tid.

Detta glada budskap, evangelium, är vi som kristna kallade att sprida till våra medmänniskor.  Det är mycket, mycket allvarligt när vi försummar denna uppgift. Ännu allvarligare är det när kyrkliga ledare leder oss bort från kristendomens sanning. Vi hoppas och ber att Jackelén och andra kyrkliga företrädare ska vakna i tid över det hot som vilar över mänskligheten – ett hot som ingen klimatkatastrof ens kommer i närheten av.

Alltför många kyrkliga ledare har övergett den klassiska tron och menar det vara enfaldigt att inför vår tids katastrofhot syssla med teologiska och dogmatiska frågor som varför Jesus måste lida och dö. Vad hjälper det en människa om hon räddar sin själ, om hela världen går under, frågar man med det underförstådda svaret: ”Ingenting!”. Men Jesus säger precis tvärtom: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?” Ja, vad hjälper det nutidsmänniskan om hon skulle lyckas reda upp alla politiska, sociala och miljömässiga problem – vilket hon i och för sig inte kan p.g.a. sitt syndafördärv – om hon förlorar himlen och själens eviga salighet? Må kristna ledare i Sverige börja ägna sin tid – den tid som är kvar – åt att förkunna och sprida evangelium.

För att travestera Jackelén: Alternativet är ett samhälle utan hopp och där paniken kommer att sprida sig när Guds dom kommer över oss.

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet 
Annette Westöö, medlem i SvK och kyrkopolitiskt aktiv

Publicerat i Svenska kyrkan

Evangelium enligt Jöback

Igår kväll bevistade jag Peter Jöbacks julshow, sista föreställningen. Det här är ingen recension av showen. Istället vill jag dela några funderingar kring Jöbacks budskap. I mellansnacken fick publiken ta del av en diskurs med många närmast religiösa inslag och det var kanske det som var min största behållning av kvällen, att smuttandes på ett glas rött reflektera över Jöbacks ”predikan”.

Inte på något vis betvivlar jag Jöbacks goda intentioner. Han har trots en tuff uppväxt med missbruk och övergrepp utvecklats till en professionell, framstående, hårt arbetande artist. En sådan man bör ha samlat på sig någon form av livsvisdom som inte ska föraktas. De positiva budskap som framfördes om att följa sina drömmar och om att ge barnen en bättre framtid  är självklart inget jag rynkar på näsan åt. Dessutom ska Jöback ha ett erkännande för att han överhuvudtaget, i en tid då julen och andra kristna helger alltmer töms på sitt innehåll och då minsta antydan om andliga värden ska tystas ner, talar om tro och en andlig dimension.

Samtidigt blev den här kvällen en så tydlig illustration av svenskens förhållande till tro, i synnerhet kristen tro, och alla därmed förknippade missuppfattningar.

Jöback introducerade en av sångerna med att den handlade om tro, men att man kan tro på olika saker, t.ex. Gud, tomten eller dig själv. Visst, det kan finnas positiva psykologiska effekter av att tro på något, vad det vara månde. Men borde inte sunda förnuftet säga oss att det har avgörande betydelse vad eller vem du tror på? Tomten finns inte (vilket jag förutsätter att Jöback redan insett – i annat fall är det väl på tiden att någon talar om det för honom). Och att tro på sig själv – vad är det egentligen? Hur mycket du än boostar ditt självförtroende finns det ingenting du kan göra när du går från den här världen till den nästa. Och hur mycket kan du egentligen göra för dig själv och andra ens i den här världen, när du ställs inför livets hårda realiteter?

Fred pratade Jöback också om. Hans uppmaning ”vi måste fixa det här”, alltså det mörka tillståndet i världen, ”för vi kan om vi vill” – möttes av varma applåder från publiken. Och visst är det fint. Fred är bra. Ingen är emot fred. Problemet ligger i vår övertro på vår egen förmåga. Vi människor kanske i egen kraft kan skapa fred i meningen frånvaro av krig. Med makt, kontroll och manipulation kan man komma långt.  Men vi kan inte skapa ett äkta fredsrike på jorden, ett sådant som alla längtar efter, därför att det är fel på oss. Vi är trasiga och förvridna inombords. Vi har ondska på insidan som vi inte kan befria oss från själva. Verklig fred människor emellan förutsätter alla människors fred med Gud.

Ungefär i mitten av showen beklagade sig Jöback, med rätta, över kristna som talar om Guds kärlek men i nästa andetag hävdar att Gud inte älskar alla. Den låt av Ron Sexsmith, God loves everyone, som Jöback sedan framförde var en utmärkt sammanfattning av kvällens filosofi. Jag är faktiskt träffad av vilken kristallklar presentation Sexsmiths text utgör av den liberala, moderna teologin. Den fungerar som en trosbekännelse. Vi kan titta på några rader.

Never one to judge
Would never hold a grudge
‘Bout what’s been done
God loves everyone

There are no gates in Heaven
Everyone gets in
Queer or straight
Souls of every faith

Det är här som vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi som dödar, slåss, stjäl, snattar, skvallrar, hädar, ljuger, behandlar våra föräldrar illa, dricker för mycket, äter för mycket, är lata, ignorerar andras lidande, vägrar tro, är själviska, avgudadyrkare och villolärare, ägnar oss åt spådom och magi, fifflar med pengar, lurar vår arbetsgivare… PUST! …är avundsjuka och giriga, förtrycker och manipulerar, tittar på porr, bedrar vår fru eller man, lever i samboförhållanden, lever i praktiserad homosexualitet, har sex före äktenskapet eller ser på en annan man eller kvinna med begär i hjärtat  – alla vi, vi människor, simmar i samma båt (som Refat el Sayed lär ha uttryckt det). Gud älskar oss alla (tanke 1) men han hatar våra synder (tanke 2). Och om vi inte bekänner våra synder och tar emot Guds förlåtelse kan vi inte ha gemenskap med honom. Kanske kan det vara så att de kristna som Jöback talade om har fört fram dessa två tankar, att Gud älskar syndaren men hatar synden, och att Jöback som så många andra missuppfattat det hela. Kanske inte – det kan också vara så att han stött på skenheliga idioter. Det vet vi inte.

Sången fortsätter:

Hell is in our minds
Hell is in this life
But when it’s gone
God takes everyone

Här uttrycks en tro, eller en förhoppning kanske, att Gud kommer att släppa in alla i himlen. Helvetet reduceras till en fantasi eller likställs med jordelivet. Så får man naturligtvis tro och bekänna. Men kristen tro säger att helvetet är en realitet. Och här kanske man skulle mana till viss försiktighet. Det är faktiskt inte bara kristendomen utan en mängd livsåskådningar som talar om att människan på något sätt ska ställas till svars för sina handlingar efter döden. Och tänk om det är så? Borde man inte, inför det stora slutgiltiga och – för de flesta av oss – skrämmande som döden representerar, ändå överväga möjligheten att det kommer att utkrävas ett ansvar? Och följaktligen göra sig reda för detta?

Sexsmith skaldar vidare:

Are all worthy of its grace
It’s written in the face
Of everyone
God loves everyone

/…/
There’s no need to be saved
No need to be afraid
‘Cause when it’s done
God takes everyone

Alla är nåden värdiga, enligt Sexsmith. Och ingen behöver bli frälst. I Bibeln läser vi:

Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Rom 3:23-25)

Jesus säger själv:

Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh 3:36)

Alla har syndat. Ingen har förtjänat Guds nåd. Och vårt förhållande till Jesus Kristus är helt avgörande för vårt eviga väl.

Sorry, folks. Den Gud som möter oss i Bibeln är inte jultomten. Bibeln förklarar mänsklighetens situation, och det är inte goda nyheter. Vi har syndat, vi har gått bort från Gud, vi har förstört det goda han gett oss och trampat hans gåvor under fötterna. Och enligt Bibeln innebär detta att vi har förtjänat döden och att Guds vrede vilar över oss. Vi har inte rätt till någonting, vi kan inte kräva någonting. Men Gud älskar oss så mycket att han gav oss det finaste han äger, sin son Jesus. Det är det julen handlar om, att Gud blivit människa och stigit ner till en förlorad mänsklighet. Jesus dog på korset för att rädda oss. Han tog all vår synd på sig, skulden är betald till sista öret. Nu står han med öppna armar och väntar på oss, och var och en av oss måste ta ställning. Än finns det tid, men dörren kommer inte att vara öppen hur länge som helst. Om vi tar emot honom blir vi Guds barn. Om vi förkastar hans erbjudande väntar oss en evighet skild från honom. Ett ofattbart mörker.

Det här är hårda bud, men det är vad den kristna kyrkan i alla tider trott och bekänt. Det är vad Jesus lärde. Och när vi ställs inför detta är det lätt att göra sig ett eget evangelium. Det är lugnt. Alla ska med. Gud är snäll och släpper in oss allihop till slut. Sluta prata om det där otäcka med synd och död och helvete. Tänd ett ljus och strö ut lite glitter. God loves everyone…

Men frågan som vi alla måste ställa oss till slut, är inte vad som får mig att må bra, vad som piggar upp mig, vad som stärker mitt självförtroende och styrker mig på vägen till framgång. Frågan är vad är sant och inte sant?

ID-100300320

Publicerat i Ceteri, Uncategorized

Kragar

PRÄST

Bild | Posted on av

Barnens rätt i samhället

Denna artikel skrevs 2009, i samband med 30-årsjubileet av anti-agalagen. I år ”firar” vi ett annat jubileum  – 40 år av fri abort.

BARNENS RÄTT I SAMHÄLLET

I år är det trettio år sedan Sverige blev först ut i världen med att förbjuda barnaga. Lagen har väckt stor uppmärksamhet internationellt och Sverige betraktas i stora delar av världen som ett föregångsland när det gäller barns rättigheter. Bris uppmärksammar jubileet i en kampanj där man ställer frågan ”Vad har egentligen hänt?”. Det är en klok fråga, för nu är det tid att blicka bakåt på dessa trettio år och se vad som åstadkommits. Hur mycket ligger det egentligen bakom Sveriges alla vackra ord om barnens rätt?

Fem år före anti-agalagens tillkomst stiftade Sveriges riksdag en annan kontroversiell lag: den om fri abort. Sedan 1974 har detta beslut lett till över en miljon barns död i vårt land. Följderna av de båda lagarna i kombination är absurda. I Sverige kan en förälder åtalas och dömas i domstol för en örfil. Samma förälder kan – helt inom lagens råmärken – låta förgifta, lemlästa och döda sitt barn om det är yngre än 18 veckor. En dask riktad mot ett barn kan leda till polisingripanden, medan detta barn kunde ha fått sitt huvud krossat av en vuxen i ett tidigare stadium av sin utveckling – helt lagligt. Situationen är bisarr och bottenlöst tragisk. Rädda barnen, Bris och andra organisationer som säger sig värna om barns rättigheter har vad jag vet inte lyft ett finger för att rädda de ofödda barnen. Var finns logiken?

Jag, som är ungefär jämnårig med dessa lagar, upplever stor smärta över den katastrof som föraktet för de minsta barnens rättigheter har inneburit för Sverige. Det Sverige som vi sena sjuttiotalister har vuxit upp i saknar en miljon medborgare. Människor som skulle ha levt ibland oss som våra familjemedlemmar, grannar, skolkamrater, kollegor, vänner och makar. Människor som skulle ha hjälpt till att bygga det här landet och ta hand om den äldre generationen. Människor som är oersättliga och unika.

Kan alla ni experter, ideologer och opinionsbildare – förmodligen främst fyrtiotalister – som var med och drev fram dessa båda lagar ge mig en förklaring?

Hur tänkte ni, egentligen?

2009-08-17

 

http://www.nkmr.org/sv/artiklar/458-barnens-ratt-i-samhallet

ID-10096371

Image courtesy of sattva at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i De ofödda