Jackelén har kanske inte en fullt ut balanserad människosyn?

Påven hamnade i blåsväder i den svenska ankdammen efter sina skämtsamma, och kanske inte helt genomtänkta, kommentarer om starka kvinnor. Antje Jackelén är bekymrad och säger till svt.se att påven, eftersom han rör sig i mansdominerade miljöer, kanske inte har en ”fullt ut balanserad människosyn”…

Frågan är hur Antje har mage att ifrågasätta påvens människosyn, när hon själv och det trossamfund hon leder helt försummat att stå upp för de ofödda människornas rättigheter.  Vad man än tycker om påven kan man inte förneka att han och den katolska kyrkan är orubbliga i motståndet mot abort och i försvaret för människovärdet.

Nej, Antje. Med all respekt – kanske är det du som ska ta dig en funderare över din människosyn?

 

collectie_tropenmuseum_zilveren_weegschaal_met_ijzeren_balans_tmnr_3934-16

Publicerat i De ofödda, Svenska kyrkan | 1 kommentar

Barnkonsekvensanalys

barnkonsekvensanalys

Bild | Posted on by

Om Antje, klimatet och helvetet

Nedanstående är en debattartikel som Lars Borgström och jag skickat in till ett antal tidningar. Vi anser att ”ärkebiskopen” borde se över sina prioriteringar.

Himmel och helvete är realiteter

Antje Jackelén skrev den 28 november på DN:s kultursida om klimatkrisen . Texten fick rubriken ”Himmelriket på jorden finns om vi vill”.

Det finns många aspekter av texten som kan ifrågasättas både ideologiskt och faktamässigt: ett totalt oreflekterat accepterande av en sida i klimatdebatten, en socialistisk grundsyn med nollsummespelstanken som utgångspunkt och den felaktiga uppfattningen om två sinsemellan motsägande skapelseberättelser. Likaså torde det finnas en mängd andra frågor som bör stå mycket högre upp på Jackeléns prioriteringslista, t.ex. de 38 000 ofödda barn som dödas årligen i Sverige och det massiva familjesönderfallet vi ser runt omkring oss. Det stora problemet med Jackeléns text är dock trivialiserandet och relativiserandet av det kristna budskapet. Den nonchalans med vilken hon behandlar de allvarliga frågorna om människans eviga väl är djupt tragisk och enligt vårt förmenande fullkomligt ovärdig en kyrklig ledare.

Jackelén plockar eleganta retoriska poänger genom att använda kristen terminologi i sin klimatpamflett. Hon drar paralleller med klimatrörelsens varningar och budskapet i en klassisk omvändelsepredikan. Himmelriket reduceras till en klimatsmart attityd, och helvetet till följden av oåtgärdad klimatpåverkan.

Den kristna kyrkan har emellertid i alla tider betraktat himmel och helvete som realiteter. ”Krafterna som motsäger himmelriket”, är enligt kristen tro inte ovilja att ändra konsumtionsmönster utan Satan och hans fallna änglar, den fallna världen och människans egen syndfulla natur. Jesus är den som talar mest om helvetet i hela Bibeln. Han talar om sin Far i himmelen som den som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Jesus dog en blodig, fruktansvärd död uppspikad på ett kors för att rädda oss från helvetet och vinna himlen åt oss. Det är det klassiska kristna budskap som våra syskon i andra länder i detta nu, medan vi bekymrar oss om sopsortering och klimatspekulationer, torteras och dödas för.

Varje människa ska en dag stå till svars inför Gud. Större delen av Sveriges befolkning är helt okunniga om den verkligheten, om den realitet som dom och evigt straff utgör. Man känner inte heller till vad, eller snarare vem, som kan rädda från förtappelse. Gud älskade den här världen så mycket att han gav oss sin ende Son. Vår Herre Jesus står med öppna armar för att ta emot och frälsa var och en som vänder sig till honom. Han kommer sannerligen inte att visa bort någon. Än är nådens tid.

Detta glada budskap, evangelium, är vi som kristna kallade att sprida till våra medmänniskor.  Det är mycket, mycket allvarligt när vi försummar denna uppgift. Ännu allvarligare är det när kyrkliga ledare leder oss bort från kristendomens sanning. Vi hoppas och ber att Jackelén och andra kyrkliga företrädare ska vakna i tid över det hot som vilar över mänskligheten – ett hot som ingen klimatkatastrof ens kommer i närheten av.

Alltför många kyrkliga ledare har övergett den klassiska tron och menar det vara enfaldigt att inför vår tids katastrofhot syssla med teologiska och dogmatiska frågor som varför Jesus måste lida och dö. Vad hjälper det en människa om hon räddar sin själ, om hela världen går under, frågar man med det underförstådda svaret: ”Ingenting!”. Men Jesus säger precis tvärtom: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?” Ja, vad hjälper det nutidsmänniskan om hon skulle lyckas reda upp alla politiska, sociala och miljömässiga problem – vilket hon i och för sig inte kan p.g.a. sitt syndafördärv – om hon förlorar himlen och själens eviga salighet? Må kristna ledare i Sverige börja ägna sin tid – den tid som är kvar – åt att förkunna och sprida evangelium.

För att travestera Jackelén: Alternativet är ett samhälle utan hopp och där paniken kommer att sprida sig när Guds dom kommer över oss.

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet 
Annette Westöö, medlem i SvK och kyrkopolitiskt aktiv

Publicerat i Svenska kyrkan

Evangelium enligt Jöback

Igår kväll bevistade jag Peter Jöbacks julshow, sista föreställningen. Det här är ingen recension av showen. Istället vill jag dela några funderingar kring Jöbacks budskap. I mellansnacken fick publiken ta del av en diskurs med många närmast religiösa inslag och det var kanske det som var min största behållning av kvällen, att smuttandes på ett glas rött reflektera över Jöbacks ”predikan”.

Inte på något vis betvivlar jag Jöbacks goda intentioner. Han har trots en tuff uppväxt med missbruk och övergrepp utvecklats till en professionell, framstående, hårt arbetande artist. En sådan man bör ha samlat på sig någon form av livsvisdom som inte ska föraktas. De positiva budskap som framfördes om att följa sina drömmar och om att ge barnen en bättre framtid  är självklart inget jag rynkar på näsan åt. Dessutom ska Jöback ha ett erkännande för att han överhuvudtaget, i en tid då julen och andra kristna helger alltmer töms på sitt innehåll och då minsta antydan om andliga värden ska tystas ner, talar om tro och en andlig dimension.

Samtidigt blev den här kvällen en så tydlig illustration av svenskens förhållande till tro, i synnerhet kristen tro, och alla därmed förknippade missuppfattningar.

Jöback introducerade en av sångerna med att den handlade om tro, men att man kan tro på olika saker, t.ex. Gud, tomten eller dig själv. Visst, det kan finnas positiva psykologiska effekter av att tro på något, vad det vara månde. Men borde inte sunda förnuftet säga oss att det har avgörande betydelse vad eller vem du tror på? Tomten finns inte (vilket jag förutsätter att Jöback redan insett – i annat fall är det väl på tiden att någon talar om det för honom). Och att tro på sig själv – vad är det egentligen? Hur mycket du än boostar ditt självförtroende finns det ingenting du kan göra när du går från den här världen till den nästa. Och hur mycket kan du egentligen göra för dig själv och andra ens i den här världen, när du ställs inför livets hårda realiteter?

Fred pratade Jöback också om. Hans uppmaning ”vi måste fixa det här”, alltså det mörka tillståndet i världen, ”för vi kan om vi vill” – möttes av varma applåder från publiken. Och visst är det fint. Fred är bra. Ingen är emot fred. Problemet ligger i vår övertro på vår egen förmåga. Vi människor kanske i egen kraft kan skapa fred i meningen frånvaro av krig. Med makt, kontroll och manipulation kan man komma långt.  Men vi kan inte skapa ett äkta fredsrike på jorden, ett sådant som alla längtar efter, därför att det är fel på oss. Vi är trasiga och förvridna inombords. Vi har ondska på insidan som vi inte kan befria oss från själva. Verklig fred människor emellan förutsätter alla människors fred med Gud.

Ungefär i mitten av showen beklagade sig Jöback, med rätta, över kristna som talar om Guds kärlek men i nästa andetag hävdar att Gud inte älskar alla. Den låt av Ron Sexsmith, God loves everyone, som Jöback sedan framförde var en utmärkt sammanfattning av kvällens filosofi. Jag är faktiskt träffad av vilken kristallklar presentation Sexsmiths text utgör av den liberala, moderna teologin. Den fungerar som en trosbekännelse. Vi kan titta på några rader.

Never one to judge
Would never hold a grudge
‘Bout what’s been done
God loves everyone

There are no gates in Heaven
Everyone gets in
Queer or straight
Souls of every faith

Det är här som vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi som dödar, slåss, stjäl, snattar, skvallrar, hädar, ljuger, behandlar våra föräldrar illa, dricker för mycket, äter för mycket, är lata, ignorerar andras lidande, vägrar tro, är själviska, avgudadyrkare och villolärare, ägnar oss åt spådom och magi, fifflar med pengar, lurar vår arbetsgivare… PUST! …är avundsjuka och giriga, förtrycker och manipulerar, tittar på porr, bedrar vår fru eller man, lever i samboförhållanden, lever i praktiserad homosexualitet, har sex före äktenskapet eller ser på en annan man eller kvinna med begär i hjärtat  – alla vi, vi människor, simmar i samma båt (som Refat el Sayed lär ha uttryckt det). Gud älskar oss alla (tanke 1) men han hatar våra synder (tanke 2). Och om vi inte bekänner våra synder och tar emot Guds förlåtelse kan vi inte ha gemenskap med honom. Kanske kan det vara så att de kristna som Jöback talade om har fört fram dessa två tankar, att Gud älskar syndaren men hatar synden, och att Jöback som så många andra missuppfattat det hela. Kanske inte – det kan också vara så att han stött på skenheliga idioter. Det vet vi inte.

Sången fortsätter:

Hell is in our minds
Hell is in this life
But when it’s gone
God takes everyone

Här uttrycks en tro, eller en förhoppning kanske, att Gud kommer att släppa in alla i himlen. Helvetet reduceras till en fantasi eller likställs med jordelivet. Så får man naturligtvis tro och bekänna. Men kristen tro säger att helvetet är en realitet. Och här kanske man skulle mana till viss försiktighet. Det är faktiskt inte bara kristendomen utan en mängd livsåskådningar som talar om att människan på något sätt ska ställas till svars för sina handlingar efter döden. Och tänk om det är så? Borde man inte, inför det stora slutgiltiga och – för de flesta av oss – skrämmande som döden representerar, ändå överväga möjligheten att det kommer att utkrävas ett ansvar? Och följaktligen göra sig reda för detta?

Sexsmith skaldar vidare:

Are all worthy of its grace
It’s written in the face
Of everyone
God loves everyone

/…/
There’s no need to be saved
No need to be afraid
‘Cause when it’s done
God takes everyone

Alla är nåden värdiga, enligt Sexsmith. Och ingen behöver bli frälst. I Bibeln läser vi:

Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Rom 3:23-25)

Jesus säger själv:

Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh 3:36)

Alla har syndat. Ingen har förtjänat Guds nåd. Och vårt förhållande till Jesus Kristus är helt avgörande för vårt eviga väl.

Sorry, folks. Den Gud som möter oss i Bibeln är inte jultomten. Bibeln förklarar mänsklighetens situation, och det är inte goda nyheter. Vi har syndat, vi har gått bort från Gud, vi har förstört det goda han gett oss och trampat hans gåvor under fötterna. Och enligt Bibeln innebär detta att vi har förtjänat döden och att Guds vrede vilar över oss. Vi har inte rätt till någonting, vi kan inte kräva någonting. Men Gud älskar oss så mycket att han gav oss det finaste han äger, sin son Jesus. Det är det julen handlar om, att Gud blivit människa och stigit ner till en förlorad mänsklighet. Jesus dog på korset för att rädda oss. Han tog all vår synd på sig, skulden är betald till sista öret. Nu står han med öppna armar och väntar på oss, och var och en av oss måste ta ställning. Än finns det tid, men dörren kommer inte att vara öppen hur länge som helst. Om vi tar emot honom blir vi Guds barn. Om vi förkastar hans erbjudande väntar oss en evighet skild från honom. Ett ofattbart mörker.

Det här är hårda bud, men det är vad den kristna kyrkan i alla tider trott och bekänt. Det är vad Jesus lärde. Och när vi ställs inför detta är det lätt att göra sig ett eget evangelium. Det är lugnt. Alla ska med. Gud är snäll och släpper in oss allihop till slut. Sluta prata om det där otäcka med synd och död och helvete. Tänd ett ljus och strö ut lite glitter. God loves everyone…

Men frågan som vi alla måste ställa oss till slut, är inte vad som får mig att må bra, vad som piggar upp mig, vad som stärker mitt självförtroende och styrker mig på vägen till framgång. Frågan är vad är sant och inte sant?

ID-100300320

Publicerat i Ceteri, Uncategorized

Kragar

PRÄST

Bild | Posted on by

Barnens rätt i samhället

Denna artikel skrevs 2009, i samband med 30-årsjubileet av anti-agalagen. I år ”firar” vi ett annat jubileum  – 40 år av fri abort.

BARNENS RÄTT I SAMHÄLLET

I år är det trettio år sedan Sverige blev först ut i världen med att förbjuda barnaga. Lagen har väckt stor uppmärksamhet internationellt och Sverige betraktas i stora delar av världen som ett föregångsland när det gäller barns rättigheter. Bris uppmärksammar jubileet i en kampanj där man ställer frågan ”Vad har egentligen hänt?”. Det är en klok fråga, för nu är det tid att blicka bakåt på dessa trettio år och se vad som åstadkommits. Hur mycket ligger det egentligen bakom Sveriges alla vackra ord om barnens rätt?

Fem år före anti-agalagens tillkomst stiftade Sveriges riksdag en annan kontroversiell lag: den om fri abort. Sedan 1974 har detta beslut lett till över en miljon barns död i vårt land. Följderna av de båda lagarna i kombination är absurda. I Sverige kan en förälder åtalas och dömas i domstol för en örfil. Samma förälder kan – helt inom lagens råmärken – låta förgifta, lemlästa och döda sitt barn om det är yngre än 18 veckor. En dask riktad mot ett barn kan leda till polisingripanden, medan detta barn kunde ha fått sitt huvud krossat av en vuxen i ett tidigare stadium av sin utveckling – helt lagligt. Situationen är bisarr och bottenlöst tragisk. Rädda barnen, Bris och andra organisationer som säger sig värna om barns rättigheter har vad jag vet inte lyft ett finger för att rädda de ofödda barnen. Var finns logiken?

Jag, som är ungefär jämnårig med dessa lagar, upplever stor smärta över den katastrof som föraktet för de minsta barnens rättigheter har inneburit för Sverige. Det Sverige som vi sena sjuttiotalister har vuxit upp i saknar en miljon medborgare. Människor som skulle ha levt ibland oss som våra familjemedlemmar, grannar, skolkamrater, kollegor, vänner och makar. Människor som skulle ha hjälpt till att bygga det här landet och ta hand om den äldre generationen. Människor som är oersättliga och unika.

Kan alla ni experter, ideologer och opinionsbildare – förmodligen främst fyrtiotalister – som var med och drev fram dessa båda lagar ge mig en förklaring?

Hur tänkte ni, egentligen?

2009-08-17

 

http://www.nkmr.org/sv/artiklar/458-barnens-ratt-i-samhallet

ID-10096371

Image courtesy of sattva at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i De ofödda

orm

Image courtesy of Arvind Balaraman at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i Svenska kyrkan, Uncategorized

Kära dagbok

Kära dagbok!

Personalmöte på förmiddagen idag. Jag var den enda som var i tid, förutom chefen då. Hon började med att prata ekonomi. Som vanligt var det ingen som lyssnade! Ulla satt och tuggade tuggummi högt och ljudligt och Britt spelade Candy Crush på telefonen, med ljudet på. När chefen bad Britt stänga av kallade hon chefen för hora. Sen öppnade hon ett fönster och klättrade ut. Jag håller med om att siffror är tråkigt, så jag förstår dem på sätt och vis. Men nog gick Britt lite för långt när hon gjorde så?

Sen skulle jag lämna rapport från mitt senaste projekt. Ulla fortsatte tugga, och efter en stund började Siewert leka med fjärrkontollen till projektorn så jag alldeles kom av mig. Alla skrattade. Det var jobbigt, för jag har ju ändå förberett mig i två veckor för den presentationen. Chefen såg trött ut. Hon är den tredje chefen vi haft på avdelningen sedan årsskiftet. Vi får se hur länge hon håller.

Efter lunch satt jag vi datorn och jobbade. Det var ett fasligt liv på kontoret. Siewert som sitter bredvid mig spelade musik på hög volym. Jag bad honom snällt att sänka lite men då svor han åt mig och spottade ut snuset på mitt tangentbord. Ulla och Gudrun gick omkring hela tiden mellan borden och pratade med varandra tvärs över kontoret. Jag fick huvudvärk efter en halvtimme som vanligt. Sedan kom Bengt-Åke förbi mitt skrivbord och drog i mitt behåband igen. Han säger att det bara är på skoj, men jag hatar verkligen när han gör så. En gång pratade jag faktiskt med chefen om det, men hon log bara och sa att många män har svårt att visa sitt intresse på annat sätt och att det bara är naturligt med sådana perioder av stökighet för män som passerat 50. Jag sa att jag är lyckligt gift med Sture sedan 1986 och att jag faktiskt tycker att det är jobbigt när Bengt-Åke håller på sådär, men jag lyckades inte riktigt nå fram. Det är väl sånt man får ta, antar jag.

Det är såhär det funkar på en arbetsplats, jag vet! Ingen vill ju tillbaka till gårdagens arbetsplats då alla satt vid sina skrivbord och jobbade och man lyssnade på vad chefen och arbetskamraterna sa. Det förstår jag verkligen, vi måste vara framåtsträvande. Men det är verkligen slitigt nu, med min tinnitus och mina stressrelaterade besvär.

Nåväl. Jag får trösta mig med att jag bara har 10 år kvar till pensionen.

Din tillgivna Margareta

ID-100276784

Image courtesy of Taesmile at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i Ceteri

En brandmans dilemma

Erik satt med bultande hjärta på en obekväm stol inne på brandchefens kontor. Han fruktade vad som nu skulle komma.

Brandchefen spände ögonen i honom och sa:

–   Det är dags att du tar dig en funderare på om du passar för det här yrket, Erik.

–   Jag älskar att släcka bränder och hjälpa människor. Det är bara den här biten med att anlägga bränder som är problematisk för mig.

Brandchefen granskade en blankett som låg framför honom på skrivbordet. Det var Eriks ansökan om dispens från anläggande av bränder. När Erik påbörjade brandmansutbildningen hade han varit medveten om att detta sedan många år var en del av brandmansyrket. Men han hade hört om andra som fått dispens och trodde då fullt och fast att han också skulle kunna få det. Det hade visat sig vara mycket mer komplicerat än han hade anat och nu hade han hamnat i onåd hos ledningen. Ända sedan han var liten hade han drömt om att bli brandman och han var förtvivlad nu när han efter bara ett halvår i tjänst kanske skulle bli tvungen att sluta.

– Vad är det egentligen som är så svårt med det? Du vet ju att vi ibland måste tända på. Det är ett effektivt sätt att befria samhället från icke-produktiva element. Du har utmärkta vitsord från utbildningen och skulle kunna få en lysande karriär. Varför ska du hänga upp dig på en sådan detalj?

–  Det är emot min övertygelse. Jag tycker faktiskt att det är grymt och omänskligt.

Brandchefen suckade.

– Jag har väldigt svårt att känna igen mig i din beskrivning av vår profession, sa han med kyla i rösten. Du vet lika väl som jag att vi tänder på om natten när de sover. De dör omgående av röken och hinner sällan känna något obehag.

–  Jo. Men de dör ju.

–  De ska dö i alla fall. Och det är väl bäst att vi gör det, vi som både kan anlägga och släcka bränder på ett säkert sätt. Skulle du vilja lämna detta viktiga arbete i händerna på vilken förvirrad pyroman som helst?

–   Nej men… alltså jag är emot det. Att man dödar människor överhuvudtaget.

Erik hörde själv hur ynklig han lät. Brandchefen stirrade på honom med irriterad uppsyn och Erik började febrilt leta i minnet efter alla goda argument han förberett inför den här stunden. Han försökte igen, lite säkrare på rösten den här gången:

–  För bara trettio år sedan tänkte man helt annorlunda. Min pappa har också varit brandman. Han säger att på den tiden handlade brandmannens uppgift om brandförsvar. Att förhindra och bekämpa eldsvådor.

Branchefen fnös föraktfullt.

– Ja, sådär kanske det funkade för trettio år sedan. Men vi lever i en modern värld. Synen på brandmansyrket förändras liksom världen i övrigt. Jag är faktiskt förvånad att en så ung människa som du inte tänker mer modernt.

Brandchefen tog fram en kulspetspenna, satte ett kryss på blanketten och skrev under längst ner. Erik förstod i vilken ruta han hade kryssat.

–  Jag avslår din ansökan. Allmänhetens förtroende för brandkåren får inte undermineras. Alla brandmän måste vara beredda att utföra all den service som brandkåren erbjuder.

Det kändes som en knytnäve i magen. Men Erik visste vad han behövde göra.

–  Då… då måste jag säga upp mig.

–  Det tror jag är ett klokt beslut.

Erik reste sig sakta och gick med hängande huvud mot utgången.

När Erik hade stängt dörren bakom sig satt brandchefen en stund och tittade ut genom fönstret. Dessa märkliga extremister! Han hade hört att de började organisera sig också. Det fanns säkert en strategi bakom det hela. Först propagera för det de kallade ”samvetsfrihet i brandförsvaret”, sedan genomdriva fler och fler restriktioner. Men slutmålet var uppenbart ett förbud mot mordbrand. Måtte det aldrig komma dithän!

Image courtesy of [John Kasawa] at FreeDigitalPhotos.net

Image courtesy of [John Kasawa] at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i Ceteri

Svenska kyrkan och regnbågen

rainbow(Följande artikel skrevs i maj 2013, ursprungligen för en tidskrift som valde att inte gå vidare med publicering. Alla namn på de intervjuade personerna är fingerade.)

Svenska kyrkan och regnbågen

En ung kristen bönegrupp i Stockholm för många år sedan. Vid teet och ostmackorna före bönen kommer samtalet in på homosexualitet. Diskussionen spårar ur totalt. Ungdomarna börjar skoja om ämnet, skämten blir allt vildare och allt mer opassande, och till slut är det flera som ligger på golvet och vrider sig av skratt. Sent omsider lyckas man sansa sig tillräckligt för att kunna gå över till kvällens bönestund. När böneämnena ska läggas fram tar en av de unga killarna i gruppen till orda och säger:

– Jo… det är en grej jag skulle vilja säga. Det är så att jag är homosexuell…

Den här lilla historien, som jag fått berättad för mig, blir jag påmind om i dessa dagar. I två veckor har färgglada regnbågsflaggor synts vaja över hela Göteborg. Det är West Pride som kommit till stan – en årligt återkommande festival som vill belysa hbtq[1]-personers livssituation i en konst- och kulturkontext. Biskop Per Eckerdal har i dagarna orsakat inomkyrkligt rabalder med sitt beslut att gå med i den parad som festivalen traditionsenligt avslutas med. Bland annat har nomineringsgruppen Frimodig kyrka kritiserat biskopens ställningstagande för att det skulle orsaka splittring och vara till skada för ekumeniken.  Ordföranden för Frimodig kyrka i Göteborgs stift, Tord Nordblom, uttrycker i en intervju i tidningen Världen idag:

– Man uppmanar till promiskuitet där allt accepteras så länge det är frivilligt mellan vuxna människor. Det kan inte någon tycka är rimligt utifrån en kristen syn på sex och samlevnad. Biskopen ger legitimitet till allt det här.

Biskopens tillbakavisar kritiken och menar att hans deltagande inte innebär ett stöd för allt som pågår under festivalen, utan ett stöd för människor:

– Det är viktigt att offentligt ge kyrkans stöd till människor som har en annorlunda sexuell orientering än majoriteten och som väldigt lång tid fått leva i det dolda och i förljugenhet därför att de inte accepterats.

Det är ingen hemlighet att det inom Svenska kyrkans väggar inte råder någon enighet i synen på hbtq-frågor. Hur är det då om man som ung människa söker svar? Om en tonåring brottas med sin könsidentitet eller upplever en dragning till personer av samma kön – vilket stöd erbjuder kyrkan?

Svenska kyrkans hemsida

På Svenska kyrkans hemsida för Göteborgs stift finns information om Skolkyrkans arbete. Skolkyrkas uppdrag är att ”driva frågor som stärker personal inom skola och församling att möta barn och unga i deras livssituation”. Ett klick på fliken HBTQ för mig till en sida där Elisabeth Olsson Wallins omdiskuterade bild möter mig – en travesti på da Vincis Nattvarden där en jesusgestalt i högklackat omges av en brokig samling utmanande klädda individer. Texten därunder förefaller riktad direkt till ungdomarna som Skolkyrkan ska möta, snarare än till personal i skola och församling: ”Är du homo, bi, trans, queer eller bara känner att heteronormen blir för snäv ibland? På skolkyrkan arbetar vi aktivt med att lyfta HBTQ-frågor.” I anknytning härtill finns kontaktuppgifter till en präst, David Oest, som har ett särskilt ansvar för dessa frågor. Informationen i övrigt är kortfattad. Ett kommande arrangemang som annonseras är ett besök av ”Åke/Ann-Christine Roxberg” – den småländske kyrkoherde som i höstas fick stor uppmärksamhet på grund av sitt beslut att komma ut som transvestit och bland annat förrätta gudstjänst i kvinnokläder.

Mässa i regnbågens alla färger

I en församling i västra Göteborg har man de senaste åren i samband med West Pride firat ”mässa i regnbågens alla färger”. Församlingens arbete för homosexuellas rättigheter går långt tillbaka i tiden i och med den tidigare kyrkoherdens engagemang för dessa frågor. Mässan tillkom på initiativ av en av församlingens pedagoger.

Denna söndag, på förmiddagen innan paraden hålls, är det lilla altarbordetklätt med en regnbågsflagga. Prästen Sara inleder med att läsa en text om Noa och regnbågen från första Mosebok, och berättar att vi nu möts ”under regnbågen”. Predikan hålls av Maria, präst i en församling i centrala Stockholm, och utgår från dagens evangelietext om Jesu dop. Maria menar att vi här läser om något som bryter in i Johannes liv och gör verkligheten större, och hon nämner ett exempel på detta från sitt eget liv­: Då hon insåg att hon var förmögen att bli kär i och leva ihop med andra kvinnor. Vi får denna dag påminna oss att kampen för kärleken har ett högt pris, men att kärleken är starkare.

– Mångfalden och regnbågens färger är större än enfalden och mörkret!

Maria lyfter också upp bibelordet Gal. 3:28, och spinner vidare på det: Här är ingen längre jude eller grek, man eller kvinna, queer [2] eller straight [3], hetero eller homo… Detta är enligt Maria något som hjälper oss att ta emot det nya som vi inte kan kontrollera. Prästen talar vidare om den rörelse som går genom paraden idag: Stoltheten och glädjen hos de människor som mött hatet men inte låtit sig övervinnas av det.

– Rörelsen går som en eld från hjärta till hjärta över världen och låter kärleken segra.

I förbönen sedan framförs tack till Gud för festivalen och för de möten som ägt rum där. Under nattvarden har gudstjänstbesökarna möjlighet att besöka olika stationer i kyrkolokalen. Vid en av dessa kan man uttrycka sig genom att bygga med lego. Som avslutning bär Sara fram det lilla legobygget och ställer det på altarbordet. Alla samlas framme vid altaret och man håller varandra i hand medan Sara välsignar församlingen i ”Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn”.

Samtal med kärleksmums

Vid fikabordet efteråt – där det dagen till ära serveras kärleksmums – får jag tillfälle att ställa några frågor till Sara och församlingspedagogerna Hans och Lisa.

Sara klargör enkelt sin teologiska grundsyn när det gäller hbtq-frågorna:

– Guds allomfattande kärlek i Jesus Kristus!

Sara menar att den kärleken ger oss sådan frihet att vi kan omfatta alla, även människor av andra traditioner och religioner. I Bibeln ser hon många exempel på hur Jesus möter alla som stod utanför den tidens gemenskap. Jesus sade aldrig något ont om en enskild människa, men riktade däremot skarpa ord mot vissa grupper, t.ex. de präster som trodde sig vara förmer än andra. Synen på Bibeln är något som har diskuterats flitigt i församlingen.

– Man måste fråga sig vilken bibelsyn man har och se det faktum att Bibeln är skriven i sin historiska kontext med dess preferenser och fördomar.

Sara föredrar det som hon kallar det lutherska förhållningssättet – att läsa Bibeln utifrån Kristus och den han var. Vissa bibelställen får man lyfta på hatten för och gå förbi. Centralt för Sara är att alla människors kärlek ska få vara i fred, och hon hänvisar till bibelordet i Höga Visan: Stör inte kärleken.

På frågan om hur man i församlingen bemöter en ung människa som upplever en förvirring kring sin könsidentitet eller känner en dragning till personer av samma kön, och som själv ser det som ett problem, får jag samstämmiga svar från de tre medarbetarna: Som alla andra. Det finns inget standardsvar på frågan, utan det viktiga är att betona att man finns med hela vägen. Sara framhåller vikten av att den förvirrade människan får känna sig ”älskad och hållen”. Oavsett ämnet för själavården är det centralt att vissheten får komma inifrån.

– Vi får freda ett rum där den människan får vara med en förvirring. Vänta in sin själ, vänta ut förvirringen.

Hans och Lisa som arbetar med ungdomar i församlingen talar om vikten av att bygga upp ett förtroende över tid. När det finns på plats kan unga människor känna sig trygga i att dela sina funderingar med dem.

– Vi säger inte ”nu ska vi prata om din homosexualitet”. Det är de som får komma.

Lisa påpekar att tonåringar i allmänhet är förvirrade i förhållande till sin sexuella identitet och att de flesta inte ”kommer ut” förrän i tjugoårsåldern. I dessa möten talar Lisa ibland om attityder – de hot och trakasserier som man tyvärr kan komma att möta som öppet homosexuell. Men det viktigaste är att personen hittat kärleken.

– Är det en tjej eller kille spelar ingen roll. Det är samma välsignelse.

Hans menar att det ska göras klart för den unga människan att han eller hon inte är ensam i sin förvirring – alla är förvirrade ibland. Han lyfter i samtalet också fram kyrkans funktion som en slags oas i dagens samhälle. I alla sammanhang idag ska man prestera, och man duger aldrig som man är.

– Kyrkan måste våga ta ansvaret att vara en öppen gemenskap. Du kan komma hit utan botox. Att församlingen är en gemenskap för alla är en grundtanke som också påverkat valet av namn på den gudstjänst som firats idag.

Sara påpekar att man kallar det ”en mässa i regnbågens alla färger”, snarare än en ”regnbågsmässa” för att manifestera att det inte bara handlar om hbtq-frågor.

En Gud som vill vårt bästa

Tina är en ung präst som nyligen avslutat sin pastorsadjunktstjänst i Göteborgsområdet och nu är verksam som komminister på annan ort. Precis som medarbetarna i göteborgsförsamlingen lyfter hon fram Guds kärlek som det grundläggande i mötet med människor i själavården.

– Grunden är att det finns en Gud som älskar oss och skapat oss och gör oss till det vi är tänkta till.

Men den teologiska grundsynen är en annan än den hos Sara och hennes medarbetare. Tina nämner ett antal bibelord som grund för sitt ställningstagande, bland annat de skarpa sexuella lagarna i 3 Mosebok från vilka hon drar en parallell till Romarbrevets första kapitel. I båda sammanhangen nämns homosexualitet bland en rad andra företeelser. Tina menar att levnadsreglerna och förbuden där är riktade till ett befriat gudsfolk. Fokus ligger på dem som har tagit emot Guds lag, inte på ”världen” eller ”de andra folken”. Tina anser att sexuell identitet är föränderlig och formbar som så mycket annat i oss. Det är Gud som genom sin Ande formar människan. Detta är en personlig process i den enskilde troendes liv och inget som kan påläggas någon utifrån. Samtidigt är Guds vägar outgrundliga och hans handlande med varje människa unikt. Om en människa upplevt ett helande av sin könsidentitet behöver inte det betyda att samma sak kommer att hända med någon annan, eller på samma sätt. Först i himlen blir vi fullt ut oss själva.

– Oavsett vad man tycker och känner i frågan är det Gud som gör oss till vad vi innerst inne är och gör oss mer lika honom.

Tina betonar att Bibeln inte fördömer homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet eller vad det vara må som läggningar. Det är alltså inte fel att vara på ett särskilt sätt, utan det är handlingar som kan vara emot Guds vilja. Hon lyfter fram att det i de hebreiska och grekiska grundtexterna framkommer mycket tydligt att det handlar om vad man gör. Det är otänkbart att kränka eller tala illa om någon på grund av sexuell läggning. Snarare är det så att de utsatta grupperna i samhället har en särskild plats i Guds hjärta som ”de minsta”. I själavårdssituationen är bemötandet nummer ett: att möta den hjälpsökande med lyssnande, respekt och kärlek.

– Jag skulle utgå från var personen befinner sig just nu och vad den vill.

Önskar personen förbön ber Tina för det behov som uttrycks, och för att Gud ska leda individen rätt. Det är enligt Tina viktigt att låta Gud leda samtalet, eftersom man som själavårdare inte hittar det rätta svaret på egen hand. Försiktighet är ett ledord – att aldrig vara klumpig och lägga ytterligare sten på bördan.

– Som i alla andra samtal utgå från kärleken. Att Gud är kärlek och vill det allra bästa för oss.

Det beror på individen och situationen hur mycket och på vilket sätt bibelordet direkt tas in i samtalet. Om personen i fråga har funderingar kring vad Bibeln säger ska Guds inte sopas under mattan, men det är samtidigt viktigt att individen får hitta sitt eget svar. Det handlar dels om ett bemyndigande av människor, dels om ett förtroende för Bibeln som ett levande ord som talar för sig självt in i människors liv.

Tina avslutar med att påpeka att kyrkan, mitt i den debatt som rasar, har en skyldighet att visa att alla är välkomna i dess gemenskap. I den ibland aggressiva diskussion som pågår finns det två diken att hamna i.

– Det är viktigt att oavsett hur man ser på frågan så måste det göras tydligt att man bejakar homosexuella i kyrkan. Vi har ett ansvar att visa att kyrkan står upp för alla människor, särskilt för dem som inte kan tala för sig själva.

Skapade till man och kvinna

Tomas, präst i en annan göteborgsförsamling och tidigare verksam som studentpräst, får samma frågor. I beskrivningen av sin teologiska grundsyn tar han utgångspunkten i skapelseberättelsen.

– Vi är skapade till man och kvinna.

Människorna har också fått ett bud från Gud om att vara fruktsamma och föröka sig, vilket Tomas påpekar inte är möjligt i samkönade relationer. Detta är en grundordning som Tomas menar bekräftas i Jesu omfattande undervisning om äktenskapet, bland annat i det starka förbudet mot skilsmässa. Liksom Tina nämner Tomas Romarbrevets första kapitel i detta sammanhang, och lyfter särskilt fram orden om att människosläktet bytt ut Skaparen mot det skapade, sanningen mot lögnen.

En ung människa som upplever förvirring kring könsidentitet eller sexuell läggning skulle Tomas bemöta som vilken annan person som helst – be denne att berätta om sina erfarenheter och fråga vari problemet består. Om personen vill ha mer samtalsstöd kan Tomas så småningom nämna att Gud vill hela. Detta helande kan antingen bestå i att man får kraft att avstå från utlevd homosexualitet eller i att man faktiskt får känslor för det motsatta könet.

Tomas håller det för troligt att homosexualitet kan utvecklas på grund av kränkningar eller brist på kärlek i barndomen. Det finns också ett inslag av eget val i detta. Alla kan uppleva starka känslor för en person av samma kön, men Tomas tror att det är vanligt idag att experimentera med sådana känslor och att homosexualitet på så sätt blivit något som man ”provar på”. Den unga person som söker vägledning skulle av Tomas få rådet att jobba med sig själv – vem är jag och vad vill jag? Vidare skulle Tomas uppmana till att se på Jesus, vem han är och vad han säger om människan. Det grundläggande är att alla människor är skapade och älskade av Gud. Alla människor är också syndare och därmed i behov av förlåtelse och upprättelse – och det är viktigt att i kyrkan tala klarspråk om synden. Tomas reflekterar över att det vore lättare att tala om homosexualitet om vi också talade tydligare om t.ex. skilsmässa och otrohet. Men Tomas betonar också att kyrkan ska vara en öppen gemenskap:

– I församlingen är vi alla syskon. Man har en plats där oavsett vad man har för läggning.

Skilda vägar

Personerna som här har kommit till tals är trots allt eniga om några saker. Kyrkan ska vara en öppen gemenskap. Personer som söker hjälp av kyrkan ska oavsett anledning mötas med respekt. Och det grundläggande för alla möten med människor är sanningarna om Guds stora kärlek. Men sedan skils vägarna åt. Det är visserligen en förenkling att säga att det bara finns två sidor i denna debatt. Ett brett spektrum – kanske en regnbåge? – av åsikter frodas inom kyrkans väggar. Men två ganska tydliga huvudspår utkristalliseras – ett mer liberalt som här representeras av biskopen, skolkyrkan och församling som firar mässa i regnbågsfärger, och ett mer konservativt som här företräds av Frimodig kyrka, och prästerna Tomas och Tina.

Intressant att notera är att det mer liberala lägret inte förefaller ha som någon uttalad målsättning att försvara homosexualitet eller transsexualitet utifrån Bibeln. Man verkar snarare se det som en icke-fråga och ta som en självklar utgångspunkt att inget av detta är problematisk i en kristen kontext. Den andra gruppen å sin sida behandlar hbtq-frågorna som ett ”problem” – oavsett om man väljer att lyfta fram synden eller sårigheten. Klyftan dem emellan förefaller djup och svår att överbrygga, och har troligen sin grund i bibelsynen. Det får långtgående konsekvenser för tro och lära hur man betraktar Bibeln – Guds evigt giltiga ord eller en produkt av tiden den skrevs i?

Tyvärr verkar det vara så att den unga människa som vänder sig till Svenska kyrkan kan få helt olika svar på sina frågor beroende på vilken lokal församling han eller hon går till. Även om andan i bemötandet skulle vara densamma ser förmodligen den vägledning som erbjuds mycket olika ut, vilket ytterligare kan bidra till förvirring och rotlöshet. Splittringen i vår kyrka – och dess negativa konsekvenser för den som söker vår hjälp – blir smärtsamt tydlig. Frågan är om det finns tillräckligt av gemensam plattform för de olika åsiktsgrupperna för att kunna föra en meningsfull dialog. Kan vi mötas under regnbågen?

Annette Westöö

Artikel i Världen idag: http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/31/Frimodig-kyrka-kritisk-till-Pridemedverkan/

Skolkyrkans hbtq-arbete: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=638868 Bibelställen: Rom 1:18-32, 3 Mos 20, Gal 3:28, Höga V. 3:5  

[1] Homosexuella, bisexuella, transsexuella, queer-personer. [2] Queer-begreppet handlar om att ifrågasätta normer kring kön och sexualitet. [3] Heterosexuell.

Namnlös

Publicerat i Svenska kyrkan | Märkt ,