En brandmans dilemma

Erik satt med bultande hjärta på en obekväm stol inne på brandchefens kontor. Han fruktade vad som nu skulle komma.

Brandchefen spände ögonen i honom och sa:

–   Det är dags att du tar dig en funderare på om du passar för det här yrket, Erik.

–   Jag älskar att släcka bränder och hjälpa människor. Det är bara den här biten med att anlägga bränder som är problematisk för mig.

Brandchefen granskade en blankett som låg framför honom på skrivbordet. Det var Eriks ansökan om dispens från anläggande av bränder. När Erik påbörjade brandmansutbildningen hade han varit medveten om att detta sedan många år var en del av brandmansyrket. Men han hade hört om andra som fått dispens och trodde då fullt och fast att han också skulle kunna få det. Det hade visat sig vara mycket mer komplicerat än han hade anat och nu hade han hamnat i onåd hos ledningen. Ända sedan han var liten hade han drömt om att bli brandman och han var förtvivlad nu när han efter bara ett halvår i tjänst kanske skulle bli tvungen att sluta.

– Vad är det egentligen som är så svårt med det? Du vet ju att vi ibland måste tända på. Det är ett effektivt sätt att befria samhället från icke-produktiva element. Du har utmärkta vitsord från utbildningen och skulle kunna få en lysande karriär. Varför ska du hänga upp dig på en sådan detalj?

–  Det är emot min övertygelse. Jag tycker faktiskt att det är grymt och omänskligt.

Brandchefen suckade.

– Jag har väldigt svårt att känna igen mig i din beskrivning av vår profession, sa han med kyla i rösten. Du vet lika väl som jag att vi tänder på om natten när de sover. De dör omgående av röken och hinner sällan känna något obehag.

–  Jo. Men de dör ju.

–  De ska dö i alla fall. Och det är väl bäst att vi gör det, vi som både kan anlägga och släcka bränder på ett säkert sätt. Skulle du vilja lämna detta viktiga arbete i händerna på vilken förvirrad pyroman som helst?

–   Nej men… alltså jag är emot det. Att man dödar människor överhuvudtaget.

Erik hörde själv hur ynklig han lät. Brandchefen stirrade på honom med irriterad uppsyn och Erik började febrilt leta i minnet efter alla goda argument han förberett inför den här stunden. Han försökte igen, lite säkrare på rösten den här gången:

–  För bara trettio år sedan tänkte man helt annorlunda. Min pappa har också varit brandman. Han säger att på den tiden handlade brandmannens uppgift om brandförsvar. Att förhindra och bekämpa eldsvådor.

Branchefen fnös föraktfullt.

– Ja, sådär kanske det funkade för trettio år sedan. Men vi lever i en modern värld. Synen på brandmansyrket förändras liksom världen i övrigt. Jag är faktiskt förvånad att en så ung människa som du inte tänker mer modernt.

Brandchefen tog fram en kulspetspenna, satte ett kryss på blanketten och skrev under längst ner. Erik förstod i vilken ruta han hade kryssat.

–  Jag avslår din ansökan. Allmänhetens förtroende för brandkåren får inte undermineras. Alla brandmän måste vara beredda att utföra all den service som brandkåren erbjuder.

Det kändes som en knytnäve i magen. Men Erik visste vad han behövde göra.

–  Då… då måste jag säga upp mig.

–  Det tror jag är ett klokt beslut.

Erik reste sig sakta och gick med hängande huvud mot utgången.

När Erik hade stängt dörren bakom sig satt brandchefen en stund och tittade ut genom fönstret. Dessa märkliga extremister! Han hade hört att de började organisera sig också. Det fanns säkert en strategi bakom det hela. Först propagera för det de kallade ”samvetsfrihet i brandförsvaret”, sedan genomdriva fler och fler restriktioner. Men slutmålet var uppenbart ett förbud mot mordbrand. Måtte det aldrig komma dithän!

Image courtesy of [John Kasawa] at FreeDigitalPhotos.net

Image courtesy of [John Kasawa] at FreeDigitalPhotos.net

Publicerat i Uncategorized

Svenska kyrkan och regnbågen

rainbow(Följande artikel skrevs i maj 2013, ursprungligen för en tidskrift som valde att inte gå vidare med publicering. Alla namn på de intervjuade personerna är fingerade.)

Svenska kyrkan och regnbågen

En ung kristen bönegrupp i Stockholm för många år sedan. Vid teet och ostmackorna före bönen kommer samtalet in på homosexualitet. Diskussionen spårar ur totalt. Ungdomarna börjar skoja om ämnet, skämten blir allt vildare och allt mer opassande, och till slut är det flera som ligger på golvet och vrider sig av skratt. Sent omsider lyckas man sansa sig tillräckligt för att kunna gå över till kvällens bönestund. När böneämnena ska läggas fram tar en av de unga killarna i gruppen till orda och säger:

– Jo… det är en grej jag skulle vilja säga. Det är så att jag är homosexuell…

Den här lilla historien, som jag fått berättad för mig, blir jag påmind om i dessa dagar. I två veckor har färgglada regnbågsflaggor synts vaja över hela Göteborg. Det är West Pride som kommit till stan – en årligt återkommande festival som vill belysa hbtq[1]-personers livssituation i en konst- och kulturkontext. Biskop Per Eckerdal har i dagarna orsakat inomkyrkligt rabalder med sitt beslut att gå med i den parad som festivalen traditionsenligt avslutas med. Bland annat har nomineringsgruppen Frimodig kyrka kritiserat biskopens ställningstagande för att det skulle orsaka splittring och vara till skada för ekumeniken.  Ordföranden för Frimodig kyrka i Göteborgs stift, Tord Nordblom, uttrycker i en intervju i tidningen Världen idag:

– Man uppmanar till promiskuitet där allt accepteras så länge det är frivilligt mellan vuxna människor. Det kan inte någon tycka är rimligt utifrån en kristen syn på sex och samlevnad. Biskopen ger legitimitet till allt det här.

Biskopens tillbakavisar kritiken och menar att hans deltagande inte innebär ett stöd för allt som pågår under festivalen, utan ett stöd för människor:

– Det är viktigt att offentligt ge kyrkans stöd till människor som har en annorlunda sexuell orientering än majoriteten och som väldigt lång tid fått leva i det dolda och i förljugenhet därför att de inte accepterats. De är ingen hemlighet att det inom Svenska kyrkans väggar inte råder någon enighet i synen på hbtq-frågor. Hur är det då om man som ung människa söker svar? Om en tonåring brottas med sin könsidentitet eller upplever en dragning till personer av samma kön – vilket stöd erbjuder kyrkan?

Svenska kyrkans hemsida

På Svenska kyrkans hemsida för Göteborgs stift finns information om Skolkyrkans arbete. Skolkyrkas uppdrag är att ”driva frågor som stärker personal inom skola och församling att möta barn och unga i deras livssituation”. Ett klick på fliken HBTQ för mig till en sida där Elisabeth Olsson Wallins omdiskuterade bild möter mig – en travesti på da Vincis Nattvarden där en jesusgestalt i högklackat omges av en brokig samling utmanande klädda individer. Texten därunder förefaller riktad direkt till ungdomarna som Skolkyrkan ska möta, snarare än till personal i skola och församling: ”Är du homo, bi, trans, queer eller bara känner att heteronormen blir för snäv ibland? På skolkyrkan arbetar vi aktivt med att lyfta HBTQ-frågor.” I anknytning härtill finns kontaktuppgifter till en präst, David Oest, som har ett särskilt ansvar för dessa frågor. Informationen i övrigt är kortfattad. Ett kommande arrangemang som annonseras är ett besök av ”Åke/Ann-Christine Roxberg” – den småländske kyrkoherde som i höstas fick stor uppmärksamhet på grund av sitt beslut att komma ut som transvestit och bland annat förrätta gudstjänst i kvinnokläder.

Mässa i regnbågens alla färger

I en församling i västra Göteborg har man de senaste åren i samband med West Pride firat ”mässa i regnbågens alla färger”. Församlingens arbete för homosexuellas rättigheter går långt tillbaka i tiden i och med den tidigare kyrkoherdens engagemang för dessa frågor. Mässan tillkom på initiativ av en av församlingens pedagoger.

Denna söndag, på förmiddagen innan paraden hålls, är det lilla altarbordetklätt med en regnbågsflagga. Prästen Sara inleder med att läsa en text om Noa och regnbågen från första Mosebok, och berättar att vi nu möts ”under regnbågen”. Predikan hålls av Maria, präst i en församling i centrala Stockholm, och utgår från dagens evangelietext om Jesu dop. Maria menar att vi här läser om något som bryter in i Johannes liv och gör verkligheten större, och hon nämner ett exempel på detta från sitt eget liv­: Då hon insåg att hon var förmögen att bli kär i och leva ihop med andra kvinnor. Vi får denna dag påminna oss att kampen för kärleken har ett högt pris, men att kärleken är starkare.

– Mångfalden och regnbågens färger är större än enfalden och mörkret!

Maria lyfter också upp bibelordet Gal. 3:28, och spinner vidare på det: Här är ingen längre jude eller grek, man eller kvinna, queer [2] eller straight [3], hetero eller homo… Detta är enligt Maria något som hjälper oss att ta emot det nya som vi inte kan kontrollera. Prästen talar vidare om den rörelse som går genom paraden idag: Stoltheten och glädjen hos de människor som mött hatet men inte låtit sig övervinnas av det.

– Rörelsen går som en eld från hjärta till hjärta över världen och låter kärleken segra.

I förbönen sedan framförs tack till Gud för festivalen och för de möten som ägt rum där. Under nattvarden har gudstjänstbesökarna möjlighet att besöka olika stationer i kyrkolokalen. Vid en av dessa kan man uttrycka sig genom att bygga med lego. Som avslutning bär Sara fram det lilla legobygget och ställer det på altarbordet. Alla samlas framme vid altaret och man håller varandra i hand medan Sara välsignar församlingen i ”Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn”.

Samtal med kärleksmums

Vid fikabordet efteråt – där det dagen till ära serveras kärleksmums – får jag tillfälle att ställa några frågor till Sara och församlingspedagogerna Hans och Lisa.

Sara klargör enkelt sin teologiska grundsyn när det gäller hbtq-frågorna:

– Guds allomfattande kärlek i Jesus Kristus!

Sara menar att den kärleken ger oss sådan frihet att vi kan omfatta alla, även människor av andra traditioner och religioner. I Bibeln ser hon många exempel på hur Jesus möter alla som stod utanför den tidens gemenskap. Jesus sade aldrig något ont om en enskild människa, men riktade däremot skarpa ord mot vissa grupper, t.ex. de präster som trodde sig vara förmer än andra. Synen på Bibeln är något som har diskuterats flitigt i församlingen.

– Man måste fråga sig vilken bibelsyn man har och se det faktum att Bibeln är skriven i sin historiska kontext med dess preferenser och fördomar.

Sara föredrar det som hon kallar det lutherska förhållningssättet – att läsa Bibeln utifrån Kristus och den han var. Vissa bibelställen får man lyfta på hatten för och gå förbi. Centralt för Sara är att alla människors kärlek ska få vara i fred, och hon hänvisar till bibelordet i Höga Visan: Stör inte kärleken.

På frågan om hur man i församlingen bemöter en ung människa som upplever en förvirring kring sin könsidentitet eller känner en dragning till personer av samma kön, och som själv ser det som ett problem, får jag samstämmiga svar från de tre medarbetarna: Som alla andra. Det finns inget standardsvar på frågan, utan det viktiga är att betona att man finns med hela vägen. Sara framhåller vikten av att den förvirrade människan får känna sig ”älskad och hållen”. Oavsett ämnet för själavården är det centralt att vissheten får komma inifrån.

– Vi får freda ett rum där den människan får vara med en förvirring. Vänta in sin själ, vänta ut förvirringen.

Hans och Lisa som arbetar med ungdomar i församlingen talar om vikten av att bygga upp ett förtroende över tid. När det finns på plats kan unga människor känna sig trygga i att dela sina funderingar med dem.

– Vi säger inte ”nu ska vi prata om din homosexualitet”. Det är de som får komma.

Lisa påpekar att tonåringar i allmänhet är förvirrade i förhållande till sin sexuella identitet och att de flesta inte ”kommer ut” förrän i tjugoårsåldern. I dessa möten talar Lisa ibland om attityder – de hot och trakasserier som man tyvärr kan komma att möta som öppet homosexuell. Men det viktigaste är att personen hittat kärleken.

– Är det en tjej eller kille spelar ingen roll. Det är samma välsignelse.

Hans menar att det ska göras klart för den unga människan att han eller hon inte är ensam i sin förvirring – alla är förvirrade ibland. Han lyfter i samtalet också fram kyrkans funktion som en slags oas i dagens samhälle. I alla sammanhang idag ska man prestera, och man duger aldrig som man är.

– Kyrkan måste våga ta ansvaret att vara en öppen gemenskap. Du kan komma hit utan botox. Att församlingen är en gemenskap för alla är en grundtanke som också påverkat valet av namn på den gudstjänst som firats idag.

Sara påpekar att man kallar det ”en mässa i regnbågens alla färger”, snarare än en ”regnbågsmässa” för att manifestera att det inte bara handlar om hbtq-frågor.

En Gud som vill vårt bästa

Tina är en ung präst som nyligen avslutat sin pastorsadjunktstjänst i Göteborgsområdet och nu är verksam som komminister på annan ort. Precis som medarbetarna i göteborgsförsamlingen lyfter hon fram Guds kärlek som det grundläggande i mötet med människor i själavården.

– Grunden är att det finns en Gud som älskar oss och skapat oss och gör oss till det vi är tänkta till.

Men den teologiska grundsynen är en annan än den hos Sara och hennes medarbetare. Tina nämner ett antal bibelord som grund för sitt ställningstagande, bland annat de skarpa sexuella lagarna i 3 Mosebok från vilka hon drar en parallell till Romarbrevets första kapitel. I båda sammanhangen nämns homosexualitet bland en rad andra företeelser. Tina menar att levnadsreglerna och förbuden där är riktade till ett befriat gudsfolk. Fokus ligger på dem som har tagit emot Guds lag, inte på ”världen” eller ”de andra folken”. Tina anser att sexuell identitet är föränderlig och formbar som så mycket annat i oss. Det är Gud som genom sin Ande formar människan. Detta är en personlig process i den enskilde troendes liv och inget som kan påläggas någon utifrån. Samtidigt är Guds vägar outgrundliga och hans handlande med varje människa unikt. Om en människa upplevt ett helande av sin könsidentitet behöver inte det betyda att samma sak kommer att hända med någon annan, eller på samma sätt. Först i himlen blir vi fullt ut oss själva.

– Oavsett vad man tycker och känner i frågan är det Gud som gör oss till vad vi innerst inne är och gör oss mer lika honom.

Tina betonar att Bibeln inte fördömer homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet eller vad det vara må som läggningar. Det är alltså inte fel att vara på ett särskilt sätt, utan det är handlingar som kan vara emot Guds vilja. Hon lyfter fram att det i de hebreiska och grekiska grundtexterna framkommer mycket tydligt att det handlar om vad man gör. Det är otänkbart att kränka eller tala illa om någon på grund av sexuell läggning. Snarare är det så att de utsatta grupperna i samhället har en särskild plats i Guds hjärta som ”de minsta”. I själavårdssituationen är bemötandet nummer ett: att möta den hjälpsökande med lyssnande, respekt och kärlek.

– Jag skulle utgå från var personen befinner sig just nu och vad den vill.

Önskar personen förbön ber Tina för det behov som uttrycks, och för att Gud ska leda individen rätt. Det är enligt Tina viktigt att låta Gud leda samtalet, eftersom man som själavårdare inte hittar det rätta svaret på egen hand. Försiktighet är ett ledord – att aldrig vara klumpig och lägga ytterligare sten på bördan.

– Som i alla andra samtal utgå från kärleken. Att Gud är kärlek och vill det allra bästa för oss.

Det beror på individen och situationen hur mycket och på vilket sätt bibelordet direkt tas in i samtalet. Om personen i fråga har funderingar kring vad Bibeln säger ska Guds inte sopas under mattan, men det är samtidigt viktigt att individen får hitta sitt eget svar. Det handlar dels om ett bemyndigande av människor, dels om ett förtroende för Bibeln som ett levande ord som talar för sig självt in i människors liv.

Tina avslutar med att påpeka att kyrkan, mitt i den debatt som rasar, har en skyldighet att visa att alla är välkomna i dess gemenskap. I den ibland aggressiva diskussion som pågår finns det två diken att hamna i.

– Det är viktigt att oavsett hur man ser på frågan så måste det göras tydligt att man bejakar homosexuella i kyrkan. Vi har ett ansvar att visa att kyrkan står upp för alla människor, särskilt för dem som inte kan tala för sig själva.

Skapade till man och kvinna

Tomas, präst i en annan göteborgsförsamling och tidigare verksam som studentpräst, får samma frågor. I beskrivningen av sin teologiska grundsyn tar han utgångspunkten i skapelseberättelsen.

– Vi är skapade till man och kvinna.

Människorna har också fått ett bud från Gud om att vara fruktsamma och föröka sig, vilket Tomas påpekar inte är möjligt i samkönade relationer. Detta är en grundordning som Tomas menar bekräftas i Jesu omfattande undervisning om äktenskapet, bland annat i det starka förbudet mot skilsmässa. Liksom Tina nämner Tomas Romarbrevets första kapitel i detta sammanhang, och lyfter särskilt fram orden om att människosläktet bytt ut Skaparen mot det skapade, sanningen mot lögnen.

En ung människa som upplever förvirring kring könsidentitet eller sexuell läggning skulle Tomas bemöta som vilken annan person som helst – be denne att berätta om sina erfarenheter och fråga vari problemet består. Om personen vill ha mer samtalsstöd kan Tomas så småningom nämna att Gud vill hela. Detta helande kan antingen bestå i att man får kraft att avstå från utlevd homosexualitet eller i att man faktiskt får känslor för det motsatta könet.

Tomas håller det för troligt att homosexualitet kan utvecklas på grund av kränkningar eller brist på kärlek i barndomen. Det finns också ett inslag av eget val i detta. Alla kan uppleva starka känslor för en person av samma kön, men Tomas tror att det är vanligt idag att experimentera med sådana känslor och att homosexualitet på så sätt blivit något som man ”provar på”. Den unga person som söker vägledning skulle av Tomas få rådet att jobba med sig själv – vem är jag och vad vill jag? Vidare skulle Tomas uppmana till att se på Jesus, vem han är och vad han säger om människan. Det grundläggande är att alla människor är skapade och älskade av Gud. Alla människor är också syndare och därmed i behov av förlåtelse och upprättelse – och det är viktigt att i kyrkan tala klarspråk om synden. Tomas reflekterar över att det vore lättare att tala om homosexualitet om vi också talade tydligare om t.ex. skilsmässa och otrohet. Men Tomas betonar också att kyrkan ska vara en öppen gemenskap:

– I församlingen är vi alla syskon. Man har en plats där oavsett vad man har för läggning.

Skilda vägar

Personerna som här har kommit till tals är trots allt eniga om några saker. Kyrkan ska vara en öppen gemenskap. Personer som söker hjälp av kyrkan ska oavsett anledning mötas med respekt. Och det grundläggande för alla möten med människor är sanningarna om Guds stora kärlek. Men sedan skils vägarna åt. Det är visserligen en förenkling att säga att det bara finns två sidor i denna debatt. Ett brett spektrum – kanske en regnbåge? – av åsikter frodas inom kyrkans väggar. Men två ganska tydliga huvudspår utkristalliseras – ett mer liberalt som här representeras av biskopen, skolkyrkan och församling som firar mässa i regnbågsfärger, och ett mer konservativt som här företräds av Frimodig kyrka, och prästerna Tomas och Tina.

Intressant att notera är att det mer liberala lägret inte förefaller ha som någon uttalad målsättning att försvara homosexualitet eller transsexualitet utifrån Bibeln. Man verkar snarare se det som en icke-fråga och ta som en självklar utgångspunkt att inget av detta är problematisk i en kristen kontext. Den andra gruppen å sin sida behandlar hbtq-frågorna som ett ”problem” – oavsett om man väljer att lyfta fram synden eller sårigheten. Klyftan dem emellan förefaller djup och svår att överbrygga, och har troligen sin grund i bibelsynen. Det får långtgående konsekvenser för tro och lära hur man betraktar Bibeln – Guds evigt giltiga ord eller en produkt av tiden den skrevs i?

Tyvärr verkar det vara så att den unga människa som vänder sig till Svenska kyrkan kan få helt olika svar på sina frågor beroende på vilken lokal församling han eller hon går till. Även om andan i bemötandet skulle vara densamma ser förmodligen den vägledning som erbjuds mycket olika ut, vilket ytterligare kan bidra till förvirring och rotlöshet. Splittringen i vår kyrka – och dess negativa konsekvenser för den som söker vår hjälp – blir smärtsamt tydlig. Frågan är om det finns tillräckligt av gemensam plattform för de olika åsiktsgrupperna för att kunna föra en meningsfull dialog. Kan vi mötas under regnbågen?

Annette Westöö

Artikel i Världen idag: http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/31/Frimodig-kyrka-kritisk-till-Pridemedverkan/

Skolkyrkans hbtq-arbete: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=638868 Bibelställen: Rom 1:18-32, 3 Mos 20, Gal 3:28, Höga V. 3:5  

[1] Homosexuella, bisexuella, transsexuella, queer-personer. [2] Queer-begreppet handlar om att ifrågasätta normer kring kön och sexualitet. [3] Heterosexuell.

Namnlös

Publicerat i Svenska kyrkan | Märkt ,

Till Kyrkans kvinnor

Publicerad i tidningen Dagen 2009-11-11 med rubriken Kvinnor ifrågasätter också kvinnliga ledare i kyrkan (ej längre tillgänglig på webben)

Till Kyrkans kvinnor I dessa sista dagar håller Gud på att rusta sin Kyrka över hela världen. Ett led i detta är att Han reser upp kvinnor till tjänst i Andens fantastiska mångfald – till profetia, helande, evangelisation, mission och diakoni; till att på otaliga sätt betjäna Hans växande kyrka. Detta är underbart!

Samtidigt ser vi en tydlig trend mot att fler kvinnor väljer att utbilda sig till och arbeta som präster och pastorer. Denna utveckling tror vi emellertid inte är lika god. Bibeln innehåller klar undervisning om kvinnans roll i församling och familj. Epistlarna lär att kvinnan inte är kallad att vara församlingsledare, förvalta Kyrkans lära, eller råda över mannen. I evangelierna ser vi att Jesus valde ut en grupp män till att utgöra kärntruppen i den spirande Kyrkan, trots ett stort utbud av trogna och uppskattade kvinnliga efterföljare. Här kan också nämnas hustavlornas återkommande påbud om underordning i äktenskapet. Om kvinnan inte är kallad att vara huvudet i familjens lilla sammanhang, hur skulle hon då kunna vara det i Guds församling? Kyrkohistorien känner inte heller till någon ordning med kvinnliga församlingsledare, annat än i heretiska sammanhang.

Mot detta brukar invändas att Kyrkan står i en ständig process av utveckling. Det är riktigt i så måtto att Gud ständigt förnyar Kyrkans liv och låter henne fördjupas i kunskap. Den karismatiska väckelsen, och den försoning som på senare år skett mellan kristna och judar, är exempel på sådan gudagiven förnyelse. Båda dessa förändringar har dock sin grund i Bibeln medan en ordning med kvinnliga präster och pastorer inte har sådana rötter, utan mer förefaller vara en anpassning till tidsandan. Med sorg ser vi att Bibelns undervisning i denna fråga numera uppfattas som kontroversiell och till och med stötande också i traditionellt bibeltrogna sammanhang. Responsen är ofta, att i stället för att gå i närkamp med texterna, rutinmässigt avfärda dem med i våra ögon lättviktiga argument. Ibland används bibeltolkningsprinciper för de problematiska texterna som utläggarna aldrig skulle applicera på Bibeln i  övrigt och som, om de tillämpades allmänt, skulle underminera kristendomens centrala lärosatser.

Vi medger villigt att somliga texter som berör frågan inte är solklara, men en viktig princip för sund bibelexeges är att aldrig använda de mer svårförståeliga texterna i Bibeln för att motsäga det tydliga och centrala. Och läran om kvinnlig underordning kan inte med bästa vilja i världen betraktas som dunkel och marginell.

Tyvärr har denna debatt alltför ofta kommit att präglas av bitterhet, från båda sidor. Det vi önskar är en förnyad diskussion som får präglas av det som karakteriserade vår Herre själv: nåd och sanning. Det vi också finner angeläget är att bestrida den otrevliga karikatyren av ”kvinnoprästmotståndare” som en samling trångsynta äldre män. Vi är en grupp kvinnor i olika  åldrar och från olika samfund, som ifrågasätter den rådande ordningen. Vår önskan är också att samtalet skall föras över på kvinnornas planhalva. Vår uppfattning är att ”bevisbördan” inte ligger hos dem som omfattar den traditionella synen på dessa ting, utan hos dem som utan påtagligt stöd i Skrift och tradition vill införa en ny ordning. Därför riktar vi en rak men kärleksfull utmaning främst till de kvinnor i Sverige som utbildar sig till eller arbetar som präster och pastorer. Hur resonerar ni kring er kallelse i ljuset av Bibelns undervisning?

Slutligen vill vi betona att vi inte ifrågasätter någon kristen systers kallelse – men formerna för densamma. Kvinnor är inte satta att leva ut sin kallelse som präster eller församlingsledare. Däremot är det är ingen tvekan om att Gud i dessa dagar kallar kvinnor med lejonhjärtan till att på andra vägar uträtta storverk i Hans rike. Kristi kyrka är inte komplett utan att båda sidorna av mänskligheten kommer i funktion i den, men var och en måste hitta sin rätta plats i kroppen för att den ska fungera optimalt. I den frivilliga kristna underordningen efter Jesu exempel – för både män och kvinnor, men på olika sätt – kan också ligga en viktig nyckel till väckelse. Vår bön är att Herren må förena våra hjärtan i denna fråga och föra oss allt längre in i den fulla Sanningen.

AW, f. -77, medlem i Svenska kyrkan
SB, f. -50, medlem i Svenska missionskyrkan
LU, f. -84, medlem i Evangelisk-luthersk mission – Bibeltrogna vänner
NH, f. -34, medlem i  Pingströrelsen/Svenska kyrkan
RF, f. -85, medlem i Lutherstiftelsen   

bild (15)

Publicerat i Han

Mona Sahlin

isis

Mona Sahlin i Världen idag:
…alla religioner har ju de extrema, farliga fanatikerna; och det är oerhört viktigt både att vi ser dem, att vi fördömer dem, men att vi ser alla. Också den som vägrar utföra abort är, i min mening, en extrem religiös utövare, på ett helt annat plan än vad ISIS är…

Publicerat i Uncategorized | Märkt

Björn Håkonssons tal vid sorgemanifestationen 28 december

Björn Håkonssons tal vid sorgemanifestationen på Mynttorget 28 december.

Publicerat i De ofödda

Abort är kvinnoförtryck

Nasrin Sjögren vid sorgemanifestationen 28 december

Publicerat i De ofödda

Inte i vårt namn

Ett kort klipp från sorgemanifestationen för de ofödda, Mynttorget i Stockholm 28 december 2014 – Värnlösa barns dag.

Håll utkik efter Nasrin Sjögrens och Björn Håkonssons tal som inom kort läggs ut på Youtube.

Publicerat i De ofödda

If the church doesn’t stand up against this evil, then who will?

Abby Johnson, tidigare ägare av en abortklinik i USA:

I remember speaking for a Catholic conference one time. I had spoken some really hard truth to the priests in the audience. A few of them didn’t like that too much and one came up to me after the event to express his aggravation. Here was our conversation.

Priest: “I just think you are blowing things out of proportion. I mean, how much do we REALLLLLY need to talk about abortion in our churches?” *sarcastic tone*
Me: “Well Father, I don’t know the answer to that. But I remember women lying on the abortion clinic table with a blood pressure cuff on one arm and a rosary in their other hand. I remember women reading their Bibles as they sat waiting for us to call them for their abortion appointment. I remember women asking us to pray with them before we started the abortion procedure. So, why don’t you tell me how much this needs to be talked about in our churches?”
Priest: “Oh, I didn’t know.”
Me: “Well, now you do. No more excuses.”
Priest: *silence*

If the church doesn’t stand up against this evil, then who will? Enough with worrying about “who we will offend.” Somehow our Christian churches have become more worried about offending their congregation than they are about offending God. Shame on us.

https://www.lifesitenews.com/blogs/when-my-church-found-out-i-worked-for-planned-parenthood-they-kicked-me-out

Publicerat i De ofödda

Brud och lejoninna

Artikel ursprungligen publicerad i tidningen Livskällan nr. 2 2014

Att ta emot undervisning i stillhet…

Smaka på orden. Visst är de underbara? De talar om att luta sig tillbaka och lyssna. Ta in. Att låta sig bli omskött. Att sänka garden och slappna av. Kan det vara så att vi ofta missar det vackra och vilsamma i dessa versar eftersom de förkommer i ett sammanhang som är kontroversiellt och som nästan bara citeras i teologiska debatter? Låt oss inte gå miste om denna pärla.
Bibeln talar om Kyrkan som Kristi brud, och vi får också tänka på oss själva på samma sätt. Vi kan se framför oss ett orientaliskt bröllop där bruden är i centrum för allas uppmärksamhet. Hon blir ompysslad och beundrad. Kläder, smycken, blommor – allt är där för hennes skull. Allt har som yttersta syfte att göra henne vacker för den stora dagen och för honom.  För den som är en ”görare” ­­– kvinna som man – kan brudsymboliken nästan vara lite provocerande. Hon gör ju ingenting! Hon bara sitter där och är vacker! Men så får det nog vara. Vi får sitta där och bara vara vackra. Vackra i Jesu ögon. Han har älskat oss, utgivit sig för oss. Han helgar oss och vill, till slut, låta oss träda fram inför honom utan fläck eller skrynkla (Ef. 6:25-27). Han utför verket och vi njuter frukterna. Så enkelt är det.
Bibeln innehåller ett brett spektrum av kvinnoroller: Aktiva och passiva kvinnor, kvinnor i förgrunden och i bakgrunden. Inte sällan lyfts de modiga kvinnorna fram. Kvinnorna med lejonhjärtan. Rahab räddade med fara för sitt eget liv livet på de spejare som Josua sänt ut för att bese landet (Jos. 2). Hon nämns mitt i uppräkningen av exempel på tro i Hebreerbrevet (Heb 11:31). Debora trädde fram som domare i Israel i en orolig tid. …Debora stod upp såsom en moder i Israel (Dom 5:7). I samma bok berättas om Jael som rände en tältplugg genom huvudet på en fiende till Israel. Välsignad vare Jael framför andra kvinnor (Dom 5:24). Antydningarna i texten om att dessa två kvinnor utgjorde undantag ­­­­– att de fick sina uppdrag för att fega män skulle bli utskämda – förminskar inte på något sätt deras insats. De trädde fram och gjorde jobbet när det behövde göras.
Ester i Susans borg satte sitt eget liv på spel för att komma inför kungen och räddade på så sätt sitt folk från utplåning (Ester 4, 5). Vår moder Maria sade som tonåring sitt ja till det största kvinnliga uppdraget i frälsningshistorien ­– att bära världens frälsare. Martyrhistorien är full av exempel på kvinnor som utsatts för tortyr och dödats för sin tro skull, många av dem angivna av sina egna män, bröder eller fäder. Vi vet att samma typ av förtryck fortfarande råder på många platser i vår värld idag. I 1 Petrusbrevet 3:6 läser vi: Hennes [Saras] döttrar är ni om ni gör det rätta och aldrig låter skrämma er. Också det får vi ta till vårt hjärta.
Mildheten och styrkan, underordnandet och utmaningen, mottagandet och handlingen – allt får i Guds rike plats sida vid sida och allt får av nåd forma oss till dem som Gud har tänkt oss att vara.

Herre,

Tack för att du är den som vårdar, skyddar och upprättar mig.  Hjälp mig att ta emot av din kärlek och omsorg utan förbehåll.

Ge mig nåden att vara modig när du kallar mig till det. Hjälp mig att göra det rätta och aldrig låta skrämma mig.

I Jesu namn

Amen

 

brudolejoninna

 

 

 

 

 

 

Publicerat i GT, Han, hon, hen och hin

Nationaldag

Image

Välsigna, Gud, vårt fosterland,
Sträck ut din milda allmaktshand
Till våra trevna tjäll!
Låt sanningen och Kristi tro
Med kärlek, hopp och hjärtero
På våra fjäll och slätter bo
Bland oss till tidens kväll!

Publicerat i Högtidshälsningar