Refuserat

De senaste åren har jag skrivit en del insändare, ensam eller tillsammans med andra. Ibland får man nåden att bli publicerad, men inte sällan blir det avslag. En av fördelarna med att ha en blogg är att man i ensamt majestät råder över innehållet. 🙂 Därför tänkte jag lägga ut några insändare som betydde mycket för mig och som jag lade ner mycket tid på, men som av olika anledningar har blivit refuserade. Kvaliteten varierar, och även aktualiteten av förståeliga skäl, men det kanske finns ett och annat som kan vara av intresse även idag.

Vi börjar med en insändare som skickades till tidningen Dagen för ungefär ett och ett halvt år sedan, då det stormade kring församlingen Saron i Göteborg som omprövade sitt medlemsbegrepp. Deras beslut att låta homosexuella som lever i partnerskap bli medlemmar i församlingen fick mycket kritik av andra kyrkor.

Insändaren var för magstark för Dagen, förstod jag sedan av en korrespondens med opinionsredaktören. Speciellt titeln var hårdsmält.

Böga eller döda

Det här inlägget postades i Insändare, Refuserat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Refuserat

  1. Thomas skriver:

    Det faktum att medlemmar i en kristen församling, därtill framstående medlemmar, utför eller assisterar vid aborter, är naturligtvis anmärkningsvärt, såväl som djupt olyckligt. Att lyfta fram och debattera frågan om hur detta ska hanteras av olika församlingar, torde vara väl så viktigt för den svenska kristenheten som många andra debatter samma kristenhet väljer att delta i.

    Sedan går det väl att fundera över, om det rent allmänt är speciellt välkänt, och accepterat, i ett tämligen sekulärt samhälle som det svenska, att en kristen församling inte är avsedd för precis alla, utan blott för de som accepterar den aktuella församlingens troslära, och bibelskriften?

    Detta med att kristna församlingar inte är tänkta för alla, och inte kan vara inkluderande gentemot alla, står ju naturligtvis i bjärt kontrast mot den rådande generella samhällskulturen. Den kultur – i det postmoderna, alltmer kulturrelativistiska, fundamentalt politiskt korrekta svenska samhället – där det snart sagt jämt, i nästan alla sammanhang, verkar finnas konstanta krav på att det råder en maximal grad av inkluderande. Alldeles oavsett om allt detta inkluderande hotar att sudda ut en verksamhets kärna och hela identitet.

    Nuvarande tidsanda anger ju att mer eller mindre, att allt ska vara fullständigt inkluderande mot alla, och denna tidsanda gillas uppenbarligen av alla kulturliberalt sinnade medborgare.
    Trots detta massiva stöd från allsköns kulturrelativistiska skönandar, kan ett dylikt tänkande ändå vara ett feltänk.
    Detta eftersom en sådan, övergripande, superinkluderande norm, sannolikt inte kan fungera rent praktiskt överallt i samhället.
    Därtill måste kristna församlingar rätteligen, och rimligen, själva få avgöra vad de ska vara, och vilka människor de ska inkludera.
    Postmoderna, kulturrelativa, liberal-progressiva svärmare får ursäkta, men allt annat än att kristna församlingar själv får bestämma över sin egen verksamhet, framstår som orimligt.

    Rent allmänt bör det i varje kristen församling upprättas några slags rimliga stadgar för vilka som ska välkomnas som medlem i aktuell församling. Denna process kanske bör inledas via en bredare debatt inom resp församling om vad den önskar vara, vad den vill stå för, och att det sedermera utarbetas mer precisa regler om vad som gäller för att någon ska accepteras som medlem.
    I samtal rörande detta, framkommer säkerligen fler än ett synsätt på församlingsmedlemskapet. Sedan olikheterna rörande detta har beaktats, återstår att sammansjämka dessa disparata synsätt till ett enhetligt, tydligt och officellt synsätt på församlingsmedlemskapet. Slutligen måste det valda synsättet fastslås som gällande ordning.

    Här går det ju att föreställa sig, att det kan uppstå en sidodiskussion, kanske rentav en intressant sådan, om vad den syn på församlingsmedlemskapet som redovisas berättar om en viss församling, och dess verksamhet.
    Det skickar ju onekligen ut vissa signaler om den teologiska naturen hos en viss församling, när denna bestämmer sig för just ett viss synsätt framför andra dito ang församlingsmedlemskapet.
    Förmodligen är det rimligt att stilla anta, att det i processen framträder tämligen klart, var på en skala mellan konservativ-teologiskt resp liberal-teologiskt som olika församlingar väljer att positionera sig.
    I och med det senare, torde det även ges en viss indikation på vilken typ av kristendomsutövning som aktuell församling lär bedriva.

    Den karaktär och den natur som olika församlingar visar sig ha, kan inte och kommer inte att tilltala alla, men det var heller inte avsikten med att skapa församlingen i det första läget.
    En viss kristen församling har sannolikt startats för att bedriva en viss typ av kristendomsutövning, och aktuell församling välkomnar självfallet alla som delar denna syn på vad kristendom är och bör vara.
    De kristna som däremot hyser andra synsätt på församlingsmedlemskapet och skriften, måste helt enkelt söka sig till andra församlingar.

    Kristna församlingar måste som bekant själva få bestämma vad de ska vara, för vilka kristna de finns till, och vilken slags kristendomsutövning församlingarna är tänkta för.
    I en fri värld vore annat orimligt.
    Högst orimligt.

Kommentarsfältet är stängt.