Om detta må vi visst berätta

Du känner säkert igen tongångarna. ”Kan inte judarna sluta tjata om förintelsen nu? Vi har hört det där tusen gånger! Det finns väl andra folk som lider?”. Det är få saker som gör mig så ledsen och frustrerad som sådana uttalanden.

Sveriges inställning till Förintelsen har aktualiserats de senaste dagarna, med debatten om svt-medarbetarens Gina Dirawis bedrövliga blogg-uttalanden, och med Kristallnattens minnesdag alldeles om hörnet. Med sorg i hjärtat får vi konstatera att judehatet i Sverige inte tillhör en förgången tid.

Det finns flera anledningar att vi inte ska sluta upplysa om Förintelsen, utan tvärtom intensifiera arbetet. För det första handlar det om att tiden håller på att rinna ifrån oss. Inom en inte alls avlägsen framtid kommer de sista överlevande från Förintelsen att vara döda. Bilder, böcker och filmer i all ära, men ett möte i verkliga livet med en överlevare etsar sig fast i minnet som inget annat. Själv hade jag förmånen att för många år sedan lyssna till numera bortgångne Ferenc Göndör, överlevande från koncentrationslägret Auschwitz. Hans berättelse om hur han som tonårig pojke stod en hel natt i ett smalt utrymme mellan två högspänningsförande stängsel och bad till Israels Gud om att inte förlora balansen och falla mot en säker död – den glömmer jag aldrig. Och jag glömmer inte heller hans varma leende och hans uppriktiga glädje över att unga människor ville komma den kvällen och lyssna till det han hade att säga.  ”Underbara ungdomar, underbara ungdomar!”. Så sa han. Vill vi att fler svenska barn och ungdomar ska få del av sådana personliga möten måste vi agera nu. Mycket snart är det för sent.

För det andra – och detta är ett ämne som tydligen är känsligt, men som inte borde vara det – måste vi upplysa om Förintelsen eftersom en så stor procent av den yngre generationen idag har invandrarbakgrund. Det är ett faktum att antisemitism är vardagsmat i flera av de länder varifrån våra invandare kommer. I en skolatlas i Mellanöstern finns det inget land som heter Israel. I en statlig tv-kanal kan man sända en dramaserie där judar anklagas för att döda små barn och laga matza (påskbröd) av deras blod. Religiösa och politiska ledare kan uttala öppna hot inte bara mot landet Israel, utan mot det judiska folket, utan att någon finner det anmärkningsvärt. Konspirationsteorier och grova fördomar uppmuntras, även hos skolbarn. Är det någon som tänker att skolorna i dessa länder informerar om Förintelsen, och om hatet som ledde fram till den (mer än som exempel på en möjlig lösning på ”judeproblemet”)?  Är det någon som på allvar tror att invandrarbarn i Sverige som kommer från en sådan bakgrund inte skulle vara ett dugg influerade av antisemitiska föreställningar? Här måste vi sluta gå som katten kring het gröt. De invandrarbarn som uttrycker antisemitiska åsikter kan med tanke på omständigheterna inte klandras alltför hårt – de är på ett sätt offer för ett anti-judiskt arv i kombination med ett svenskt skolsystem där man lär sig tycka men inte tänka. Men det är mycket viktigt att ta tag i det här problemet, konfrontera fördomarna, och upplysa. (Då kan resultatet bli så fantastiskt som i fallet med Sia Derakhti som tillsammans med några muslimska kamrater ordnade en klassresa till Auschwitz).

För det tredje verkar kunskaperna om Förintelsen, och respekten för den, ha försvunnit även bland infödda svenskar. Det märks på sättet man talar om dessa händelser, och hur man kan ta ut svängarna alltmer i obehagliga associationer utan att någon lyfter på ögonbrynen. Och rent antisemitiska tongångar hörs allt oftare, inte minst när Israel debatteras. Detta förekommer också, eller kanske framför allt, bland de så kallade intellektuella. Det är fullkomligt i sin ordning att man kritiserar den israeliska statens politiska handlande. Men att jämföra Israels politik med Hitlers folkmord, eller att förneka Israels rätt att existera – det är antisemitism. Att en tjugoårig jänta med palestinsk bakgrund bloggar antisemitisk rappakalja kan på inga villkor ursäktas, men kanske ändå i någon mån förstås. Det anmärkningsvärda är att hon blir försvarad av högt uppsatta personer på Sveriges television och får behålla sitt jobb, och att den halvhjärtade, meningslösa icke-ursäkten hon sedan producerade accepteras. Men ännu mer är skrämmande är att en rad kända svenska kulturpersonligheter och politiker genom åren kommit undan med jämförelser av samma typ som Dirawis (ett axplock: Olof Palme, Staffan Heimersson, Katarina Mazetti, Jan Myrdal, Carl Lidbom, Henning Mankell…). Om man sammankopplar Israels politik med nazism och Hitlers folkmord så är man antingen

a)      Djupt, djupt, okunnig.

Eller

b)      Illasinnad mot judar

Eller

c)       Båda

För att åtminstone motarbeta tillstånd a) bär vi ytterligare intensifiera arbetet med att upplysa om Förintelsen. Tillstånden b) och c) kan nog tyvärr inte informeras bort.

För det fjärde: Förintelsen skedde i hjärtat av Europa, i ett kulturellt högstående land som Tyskland. Den planerades och genomfördes av en ledare som kommit till makten genom demokratiska val. Den gjordes möjlig genom att vanliga människor som du och jag valde att hålla tyst, anpassa sig och titta åt ett annat håll. Det är en blodröd skam för oss som kristna, dels att en stor del av kyrkan var delaktiga i medlöperiet, dels att judeförföljelsen hämtade sin näring i ”kristen” antisemitism – alltså anti-judiska föreställningar som florerat i kyrkan i två årtusenden. Men det är viktigt att inse att nazisternas ideologi var både anti-judisk och anti-kristen. (Nazisterna förstod nämligen det som många kristna då inte förstod, och många idag inte förstår: Att kristendomen är en judisk religion). Nazismen hade sina rötter i övermänniske-ideologi, darwinism och ockultism. Den nazistiska etiken var relativistisk och byggde på den starkes rätt. Vårt Europa var en hårsmån från att få sin judisk-kristna civilisation krossad, och bli kastat in i ett hedniskt mörker – för inte mer än 70 år sedan. Förintelsen visar som inget annat demokratins sårbarhet, medlöperiets tragedi, och vad som kan hända när ett samhälle avvisar en absolut värdegrund. Skulle vi inte hålla minnet av detta levande på ett särskilt sätt? Är det inte rentav högaktuellt idag?

De som tycker att vi blivit överinformerade om Förintelsen kommer med krystade idéer om att denna upplysningskampanj skulle ta bort fokus från andra folks lidanden. Men då har man missat poängen totalt. Det som driver de överlevande är viljan att varna, att kämpa för att det som bevisligen kunde hända mitt ibland oss för inte alls länge sedan inte ska hända igen. Inte mot judar – men inte heller mot romer, mot araber, mot svenskar – inte mot någon.

Till sist: Som kristna har vi ännu ett perspektiv på Förintelsen. Det tillhör, eller borde tillhöra, kristen allmänbildning att Gud har valt att verka i historien genom ett speciellt folk – judarna. Inte för att de var bättre än andra folk, inte för att de var större än andra folk, utan för att han älskade dem och ville hålla sin ed till deras fäder (5 Mos. 7:7-8). Och Bibeln lär att Gud utvalde ett specifikt folk, judarna, för att alla jordens folk skulle bli välsignade genom dem. Då är det inte konstigt att Djävulen vill krossa ett specifikt folk, judarna, för att alla folk ska bli förbannade (alltså gå miste om det goda som Gud berett). Han har försökt otaliga gånger genom historien. Förintelsen var en av de största sataniska attackerna som utförts för att omintetgöra Guds frälsningsplan. När vi som kristna bagatelliserar och respektlöst behandlar den bottenlösa tragedi som i modern tid drabbade våra judiska förbundssyskon – då går vi ärenden åt någon helt annan än Gud.

Det här skall ni berätta för era barn, era barn skall säga det till sina barn, och deras barn till ett kommande släkte (Joel 1:3).

Det här inlägget postades i Israel. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Om detta må vi visst berätta

  1. Bitte Assarmo skriver:

    Mycket mycket bra skrivet!

  2. gotiskaklubben skriver:

    Jag tror judarna idag har för många fronter. Det blir nog litet svårt att försvara dem alla.

  3. Rose-Marie skriver:

    Mycket bra läsning och mycket tänkvärt. Tack!

  4. Mavex skriver:

    Intresstant tankesätt vilket jag som kristen håller med om men jag måste också påpeka vikten att nämna det kommunistiska folkmordet i detta samhälle då det finns en del mediapersoner som är öppet kommunister eller stöder det politisk korrekta klimatet i samhället.

  5. AW skriver:

    Det är sant. Likheterna mellan fascism, nazism och kommunism ska inte heller förbises.

    • Thomas skriver:

      Det finns förvisso ett stort egenvärde i att lyfta fram allsköns kommunistiska folkmord, samt att påminna om likheterna mellan fascism, nazism och kommunism.
      Tveklöst är det så.

  6. Thomas skriver:

    Tyvärr är det fler än en svensk person som prompt vill att judar slutar orda om förintelsen, med motiveringen att även andra folkslag lider. Uppenbarligen är inte Adolf Hitler & Co:s grava försök att utplåna hela det judiska folket tillräckligt skäl för att dessmera bry sig om judar och Israel. Detta vitt utbredda, anti-judiska förhållningssätt, är självfallet tragiskt.

    I det ursinnigt sekulär-progressiva Sverige, finns tydligen massor av svenskar med avsevärd känslomässig distans till denna katastrof. Tämligen många av dessa, framstår händelsevis som sekulär-progressiva. De är ateister, kommunister, socialister, postmodernister, kulturrelativister, i vissa fall vänsterliberaler osv. Ett dylikt ideologiskt mönster manar onekligen till eftertanke.

    Dylika progressiva äger ett betydande inflytande över dagens samhällsdebatt. Detta pga att de sedan länge a) intagit viktiga positioner inom gammelmedia, utbildningsväsendet, kultursektorn, och offentliga sektorn i stort. De b) utnyttjar framgångsrikt positionerna för att få ut sin sekulär-progressiva agenda. Agendan c) saknar erkännande av judar och Israel.
    Genom att nämnda progressiva besitter den intellektuella värdehegemonin överlag, kan de via alla sina mediaplattformar 1) starkt påverka vilka frågor som tas upp till offentligt samtal, 2) hur frågorna behandlas, 3) vad som är politiskt korrekt, och 4) hur myndigheter bör förhålla sig till olika samhällsföreteelser osv.
    En märkbar följd av de vänsterprogressivas mediaframgångarna, är att gammelmedia sedan länge intagit en negativ attityd till Israel. Detta trots att Israel är den enda demokratin i Mellanöstern, det enda landet i regionen med ett utvecklat näringsliv och industri, och trots att Israel konstant tvingas försvara sig mot systematiska militära angrepp från omgivande stater.
    När gammelmedia började att negativt och systematiskt kritisera Israel, minskade den tidigare respekten och intresset för judar överlag. Detta trots allt ohyggligt som detta folkslag har utstått, inte minst avrättandet av sex miljoner judar under andra världskriget.

    Sedan är det ju som den här aktuella bloggaren AW påpekar, nämligen att västerländska gammelmedia nuförtiden okritiskt vurmar för en viss religion/ideologi, vilken uppvisar ett direkt motsatsförhållande till Israel och judar. Genom denna mediamässiga bias, grundläggs ett samlat ogillande av judar och Israel hos allehanda vänsterprogressiva personer. Att sedan hatet mot Israel och judar är högst irrationellt, byggandes på oceaner av okunskap, fördomar och vanföreställningar, hjälper inte. Hatet är likafullt existerande, illasinnat, och ytterst destruktivt.

    Därtill syns det rimligt, att när religionen kristendom, snart sagt allt traditionellt värdeorienterat, och Västerlandet i stort, bemöts så negativt av diverse västliga vänsterintellektuella och progressiva politiker, spiller denna antipati lätt över på judar. Inte minst då judarna är så intelligenta, välutbildade, och uppvisar så mycket framgång inom vetenskap, kultur, finans mm. Judarnas framgångar, generation efter annan, har naturligtvis noterats av icke-judar, och de senare verkar mindre förtjusta, alternativt rent hatiska rörande detta fenomen.

    Det finns ingen mirakelmedicin som förklarar allsköns judiska framgångar, annat än att massor med judiska barn i alla tider studerat hårt, och därefter jobbat hårt i arbetslivet. Dessutom har de verkat i samhällen som ej är sönderbyråkratiserade och sönderbeskattade. Ju fler icke-judar som får världsliga framgångar, desto fler torde med stil kunna hantera judarnas framgångar och förmögenheter. För att fler ska bli framgångsrika och förmögna, måste vi börja att på allvar välja bort kommunism, socialism, och allsköns vänsterprogressivism.
    Tillåts mer kapitalistiska samhällen, med mindre offentlig sektor, lägre skatter och mindre byråkrati, skulle såväl judar som andra få avgjort bättre möjligheter till framgång. Detta då kapitalistiska ekonomier i kontrast till vänsterprogressiva motsvarigheter ej utmärks av en absolut, ändlig, storlek på den ekonomiska kakan.
    Det finns naturligtvis ingen garanti för att alla individer ska lyckas enbart för att en mer marknadsliberal ekonomi införs, men i en sådan ekonomi är den totala kakan rörande potentiell framgång, resurser och möjligheter oändlig. Genom denna lyckliga omständighet kan massor med människor nå världslig och finansiell framgång, och väl kapitalism bejakats mer fullödigt, tenderar ekonomin att stadigt växa.
    Att påtala att många fler än judar kan ha (stor) ekonomisk framgång, om bara politiken tillåter detta, lär emellertid inte förändra den fientliga inställningen till kapitalism hos alla vänsterorienterade, judehatande, individer.
    Tyvärr inte.
    Kanske beror detta senare förhållande på att vänsterprogressiva, åtminstone på gruppnivå, inte verkar kunna särskilt mycket om ekonomi.
    Kanske beror det på att många vänsterprogressiva tycks psykologiskt oförmögna att ändra sig.
    Kanske beror det på att vänsterprogressiva, åtminstone i sin ideologiska ansats, inte sällan styrs av rent hat; ett hat som inte minst judar, invandrare m fl får känna av.

    Hos allehanda sekulär-progressiva judemotståndare sitter uppenbarligen avskyn mycket djupt, och föga intresse finns att orientera sig om sina hatbojekt. Istället kvarstår det irrationella hatet med oförminskad styrka, generation efter annan. Mot bakgrund härav, behövs naturligtvis fortsatt upplysning om Förintelsen. Detta upplysningsarbete får extra sälta av redogörelser från de som har upplevt Förintelsen. När den siste av dessa överlevare gått ur tiden har något omistligt försvunnit, precis som bloggaren AW påpekar. Att få höra redogörelser från överlevande från koncentrationslägren, slår alltid ut akademiska historieskildringar.

    I det offentliga samtalet rörande judars situation i Sverige, måste det gå att lyfta fram vår speciella profil ang den massiva, utomeuropeiska invandringen, och att denna profil otvivelaktigt har skapat en mindre idealisk situation. Att situationen var så antisemistiskt som beskrivs på denna trovärdiga blogg, är allvarligare än jag kände till. Tidigare kunde jag förvisso oroas över att antisemitism förekom i många av länderna som invandrare kommer ifrån, men var dock okunnig om att:
    – det i en skolatlas i Mellanöstern inte finns något land som heter Israel,
    – att det i en statlig tv-kanal går att sända en dramaserie där judar anklagas för att döda små barn och laga matza (påskbröd) av deras blod,
    – att religiösa och politiska ledare kan uttala öppna hot inte bara mot Israel, utan mot det judiska folket, utan att någon finner det anmärkningsvärt,
    – att konspirationsteorier och grova fördomar uppmuntras, även hos skolbarn,
    – att skolorna i dessa länder näppeligen informerar om Förintelsen,
    – att skolorna i dessa länder knappast upplyser om hatet som ledde fram till Förintelsen (mer än som exempel på en möjlig lösning på ”judeproblemet”).

    Utifrån detta, torde det vara mindre förvånande om invandrarbarn i Sverige influerats av antisemitiska föreställningar. Situationen kan framgent bli riktigt farlig för judar överlag i Sverige. Av största vikt är att ej ignorera problemen, utan varsamt identifiera och behandla dem, konfrontera allsköns fördomar, och ge allmän upplysning, precis som bloggaren betonar. Onyanserad kritik av olika invandrarbarn med antisemitiska åsikter bör självfallet undvikas. Dessa barn kan ej lastas för sitt a) anti-judiska arv, kombinerat med b) vistelsen i undermåliga svenska skolor utan fokus på kunnande eller tänkande.

    Det är deprimerande att via bloggen påminnas om infödda svenskars skrala kunskaper rörande Förintelsen, samt bristen på respekt för offren i denna katastrof. Språkbruket rörande denna katastrof, judar, och den konstanta militära press som Israel existerar under, är fullkomligt otillständigt. Arrogansen mot Israel och judar har därtill stegrats ytterligare, bit för bit, genom digitala, sociala, medier. Via de senare vräker debattörer ur sig allehanda hemskheter utan större risk för förtalsmål mm. Ingen visar här vägen moraliskt, inte ens yrkesintellektuella. Detta förvånar emellertid inte, eftersom ”intellektuell” i Sverige ofta tycks synonymt med sekulärt vänsterintellektuell, därtill anti-judisk.
    I Sverige verkar, sorgligt nog, såväl amatör- som yrkesintellektuella anse det legitimt att nyttja diverse otäcka associationer ang judar och Israel. Dessutom kommer de undan med detta tilltag, sannolikt pga Sveriges utpräglade sekulära vänsterorientering. Offentligt tal och retorik rörande den israeliska statens politiska handlande, lämnar precis om blogginnehavaren AW framhåller, mycket övrigt att önska.
    Med en nyttig dos cynism, uppfattar jag inte ett sammankopplande av Israels politik med nazism och Hitlers folkmord som någonting skapat av djup okunnighet. Snarare bygger det på en medveten vilja, uppvisad av individer som är dedikerat illasinnade gentemot judar. Stundtals är det både hat och okunskap, men det illasinnade draget tycks förvisso dominant. Gentemot vissa av de Israel- och judefientliga får förhoppningsvis upplysning effekt, men alla lär ej nås.

    Det är vidare hemskt att påminna sig att Hitler & Co aldrig nått makten, om inte vanliga människor, inklusive kristna, valt att tiga. Inte minst olustigt, är att den kristna kyrkan i två årtusenden uppvisat anti-judiska föreställningar. Förmodligen har detta underlättats av bristen på klara normer, och det är ytterst värdefullt att bloggaren AW framhåller allehanda avigsidor med den så upphaussade, och liberalt inspirerade, kultur- och värderelativismen.
    Förespråkare för sistnämnda riktning, bör notera vad som kan ske när ett samhälle drabbas av nämnda normkritiska ansats, avvisar distinkta normer rörande kultur och värden, och istället hemfaller åt allsköns liberalism. Då blir demokratin extra sårbar, vilket utmärkt demonstreras av nationalsocialisternas framgångar under andra världskriget osv. Med en relativistisk etik, baserad på den starkes rätt, lyckades nazisterna sånär krossa den europeiska, judisk-kristna, civilisationen. Undrar hur många som vet att fascistiska ideologier kan få sina största framgångar via bruket av en relativistisk etik?
    Somliga av dagens sekulära vänsterprogressiva, anser tydligen att den judisk-kristna civilisationen borde ha gått under. Detta tyckande har förmodligen uppstått mot bakgrund av att dylika vänsterindivider så påtagligt hatar allt religiöst i allmänhet; särskilt allt judisk-kristet.
    Det är mycket tänkvärt, att hade den den judisk-kristna civilisationen väl raderats ut, skulle den ha kunnat ersättas av en vänstertotalitär, nationalsocialistisk dito. Detta är något för de sekulär-progressiva, judehatande, skönandarna att noga begrunda.
    Vad som istället skedde, var ju att den judisk-kristna kulturen ersattes med en till synes oskyldig sekulär-progressiv kultur.
    Den senare saknar nästan helt värden, bortsett från rent materialistiska sådana, och inte heller denna kultur har visat sig vara någon succé. Det rent materialistiska skapar ej någon harmoni i längden.
    För att inte ondsinta, totalitära krafter ska ta över, behövs en kulturnormativ värdegrund. Kastas traditionella normer överbord, öppnas automatiskt porten för att totalitära läror som ex nationalsocialismen får makt, och får denna makt via demokratiska val. Väl makten tagits, kan nazisterna snabbt starta en brutal och systematisk jakt på romer, resandefolket, slaver, m fl folkslag, och inte minst på judar. Härigenom blir det, precis som bloggaren AW framhåller, nödvändigt att hålla minnet av Förintelsen i liv för alla kommande generationer.

    Essentiellt att lyfta fram, är det kristna perspektivet på Förintelsen. Att Gud valt att verka i historien genom judarna pga Hans kärlek till dem, Hans löften till deras fäder, och att det judiska folket utvaldes för att övriga folk skulle välsignas via judarna, bör alltid ihågkommas.
    Minnesvärt är även att Djävulen söker krossa våra judiska förbundssyskon för att uppröra övriga folk, och för att de senare därigenom ska gå miste om det goda som Gud berett. Djävulens försök syns oräkneliga, och särskilt manifesterat i en gigantisk diabolisk attack – dvs Förintelsen – för att omintetgöra Guds frälsningsplan. Precis som bloggaren AW, tror jag få kristna inser, att trivialiserandet av Förintelsen är att gå Djävulens ärenden. En som dock insåg detta, var den protestantiske ledaren Charles Westphal. År 1949 skrev denne:

    ”Man kan med säkerhet bedöma en människa, en kyrka, ett folk eller en civilisation efter det sätt på vilket de talar om judar. Vad kyrkan beträffar är antisemitismen ett allvarligt förkastande av Kristus, ett fördolt motstånd mot tron och den mest försåtliga förvrängningen av inkarnationens evangelium. Vad världen beträffar är antisemitismen ett tecken på en grundläggande idolatri och ett fundamentalt barbari.”

    Sammantaget finns det alltså oräkneliga skäl minnas Förintelsen, precis som AW förtjänstfullt beskrivit, i sitt nödvändiga blogginlägg, på sin utmärkta blogg.

Kommentarsfältet är stängt.