Kära dagbok

Kära dagbok!

Personalmöte på förmiddagen idag. Jag var den enda som var i tid, förutom chefen då. Hon började med att prata ekonomi. Som vanligt var det ingen som lyssnade! Ulla satt och tuggade tuggummi högt och ljudligt och Britt spelade Candy Crush på telefonen, med ljudet på. När chefen bad Britt stänga av kallade hon chefen för hora. Sen öppnade hon ett fönster och klättrade ut. Jag håller med om att siffror är tråkigt, så jag förstår dem på sätt och vis. Men nog gick Britt lite för långt när hon gjorde så?

Sen skulle jag lämna rapport från mitt senaste projekt. Ulla fortsatte tugga, och efter en stund började Siewert leka med fjärrkontollen till projektorn så jag alldeles kom av mig. Alla skrattade. Det var jobbigt, för jag har ju ändå förberett mig i två veckor för den presentationen. Chefen såg trött ut. Hon är den tredje chefen vi haft på avdelningen sedan årsskiftet. Vi får se hur länge hon håller.

Efter lunch satt jag vi datorn och jobbade. Det var ett fasligt liv på kontoret. Siewert som sitter bredvid mig spelade musik på hög volym. Jag bad honom snällt att sänka lite men då svor han åt mig och spottade ut snuset på mitt tangentbord. Ulla och Gudrun gick omkring hela tiden mellan borden och pratade med varandra tvärs över kontoret. Jag fick huvudvärk efter en halvtimme som vanligt. Sedan kom Bengt-Åke förbi mitt skrivbord och drog i mitt behåband igen. Han säger att det bara är på skoj, men jag hatar verkligen när han gör så. En gång pratade jag faktiskt med chefen om det, men hon log bara och sa att många män har svårt att visa sitt intresse på annat sätt och att det bara är naturligt med sådana perioder av stökighet för män som passerat 50. Jag sa att jag är lyckligt gift med Sture sedan 1986 och att jag faktiskt tycker att det är jobbigt när Bengt-Åke håller på sådär, men jag lyckades inte riktigt nå fram. Det är väl sånt man får ta, antar jag.

Det är såhär det funkar på en arbetsplats, jag vet! Ingen vill ju tillbaka till gårdagens arbetsplats då alla satt vid sina skrivbord och jobbade och man lyssnade på vad chefen och arbetskamraterna sa. Det förstår jag verkligen, vi måste vara framåtsträvande. Men det är verkligen slitigt nu, med min tinnitus och mina stressrelaterade besvär.

Nåväl. Jag får trösta mig med att jag bara har 10 år kvar till pensionen.

Din tillgivna Margareta

ID-100276784

Image courtesy of Taesmile at FreeDigitalPhotos.net

Det här inlägget postades i Ceteri. Bokmärk permalänken.