Evangelium enligt Jöback

Igår kväll bevistade jag Peter Jöbacks julshow, sista föreställningen. Det här är ingen recension av showen. Istället vill jag dela några funderingar kring Jöbacks budskap. I mellansnacken fick publiken ta del av en diskurs med många närmast religiösa inslag och det var kanske det som var min största behållning av kvällen, att smuttandes på ett glas rött reflektera över Jöbacks ”predikan”.

Inte på något vis betvivlar jag Jöbacks goda intentioner. Han har trots en tuff uppväxt med missbruk och övergrepp utvecklats till en professionell, framstående, hårt arbetande artist. En sådan man bör ha samlat på sig någon form av livsvisdom som inte ska föraktas. De positiva budskap som framfördes om att följa sina drömmar och om att ge barnen en bättre framtid  är självklart inget jag rynkar på näsan åt. Dessutom ska Jöback ha ett erkännande för att han överhuvudtaget, i en tid då julen och andra kristna helger alltmer töms på sitt innehåll och då minsta antydan om andliga värden ska tystas ner, talar om tro och en andlig dimension.

Samtidigt blev den här kvällen en så tydlig illustration av svenskens förhållande till tro, i synnerhet kristen tro, och alla därmed förknippade missuppfattningar.

Jöback introducerade en av sångerna med att den handlade om tro, men att man kan tro på olika saker, t.ex. Gud, tomten eller dig själv. Visst, det kan finnas positiva psykologiska effekter av att tro på något, vad det vara månde. Men borde inte sunda förnuftet säga oss att det har avgörande betydelse vad eller vem du tror på? Tomten finns inte (vilket jag förutsätter att Jöback redan insett – i annat fall är det väl på tiden att någon talar om det för honom). Och att tro på sig själv – vad är det egentligen? Hur mycket du än boostar ditt självförtroende finns det ingenting du kan göra när du går från den här världen till den nästa. Och hur mycket kan du egentligen göra för dig själv och andra ens i den här världen, när du ställs inför livets hårda realiteter?

Fred pratade Jöback också om. Hans uppmaning ”vi måste fixa det här”, alltså det mörka tillståndet i världen, ”för vi kan om vi vill” – möttes av varma applåder från publiken. Och visst är det fint. Fred är bra. Ingen är emot fred. Problemet ligger i vår övertro på vår egen förmåga. Vi människor kanske i egen kraft kan skapa fred i meningen frånvaro av krig. Med makt, kontroll och manipulation kan man komma långt.  Men vi kan inte skapa ett äkta fredsrike på jorden, ett sådant som alla längtar efter, därför att det är fel på oss. Vi är trasiga och förvridna inombords. Vi har ondska på insidan som vi inte kan befria oss från själva. Verklig fred människor emellan förutsätter alla människors fred med Gud.

Ungefär i mitten av showen beklagade sig Jöback, med rätta, över kristna som talar om Guds kärlek men i nästa andetag hävdar att Gud inte älskar alla. Den låt av Ron Sexsmith, God loves everyone, som Jöback sedan framförde var en utmärkt sammanfattning av kvällens filosofi. Jag är faktiskt träffad av vilken kristallklar presentation Sexsmiths text utgör av den liberala, moderna teologin. Den fungerar som en trosbekännelse. Vi kan titta på några rader.

Never one to judge
Would never hold a grudge
‘Bout what’s been done
God loves everyone

There are no gates in Heaven
Everyone gets in
Queer or straight
Souls of every faith

Det är här som vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi som dödar, slåss, stjäl, snattar, skvallrar, hädar, ljuger, behandlar våra föräldrar illa, dricker för mycket, äter för mycket, är lata, ignorerar andras lidande, vägrar tro, är själviska, avgudadyrkare och villolärare, ägnar oss åt spådom och magi, fifflar med pengar, lurar vår arbetsgivare… PUST! …är avundsjuka och giriga, förtrycker och manipulerar, tittar på porr, bedrar vår fru eller man, lever i samboförhållanden, lever i praktiserad homosexualitet, har sex före äktenskapet eller ser på en annan man eller kvinna med begär i hjärtat  – alla vi, vi människor, simmar i samma båt (som Refat el Sayed lär ha uttryckt det). Gud älskar oss alla (tanke 1) men han hatar våra synder (tanke 2). Och om vi inte bekänner våra synder och tar emot Guds förlåtelse kan vi inte ha gemenskap med honom. Kanske kan det vara så att de kristna som Jöback talade om har fört fram dessa två tankar, att Gud älskar syndaren men hatar synden, och att Jöback som så många andra missuppfattat det hela. Kanske inte – det kan också vara så att han stött på skenheliga idioter. Det vet vi inte.

Sången fortsätter:

Hell is in our minds
Hell is in this life
But when it’s gone
God takes everyone

Här uttrycks en tro, eller en förhoppning kanske, att Gud kommer att släppa in alla i himlen. Helvetet reduceras till en fantasi eller likställs med jordelivet. Så får man naturligtvis tro och bekänna. Men kristen tro säger att helvetet är en realitet. Och här kanske man skulle mana till viss försiktighet. Det är faktiskt inte bara kristendomen utan en mängd livsåskådningar som talar om att människan på något sätt ska ställas till svars för sina handlingar efter döden. Och tänk om det är så? Borde man inte, inför det stora slutgiltiga och – för de flesta av oss – skrämmande som döden representerar, ändå överväga möjligheten att det kommer att utkrävas ett ansvar? Och följaktligen göra sig reda för detta?

Sexsmith skaldar vidare:

Are all worthy of its grace
It’s written in the face
Of everyone
God loves everyone

/…/
There’s no need to be saved
No need to be afraid
‘Cause when it’s done
God takes everyone

Alla är nåden värdiga, enligt Sexsmith. Och ingen behöver bli frälst. I Bibeln läser vi:

Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Rom 3:23-25)

Jesus säger själv:

Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh 3:36)

Alla har syndat. Ingen har förtjänat Guds nåd. Och vårt förhållande till Jesus Kristus är helt avgörande för vårt eviga väl.

Sorry, folks. Den Gud som möter oss i Bibeln är inte jultomten. Bibeln förklarar mänsklighetens situation, och det är inte goda nyheter. Vi har syndat, vi har gått bort från Gud, vi har förstört det goda han gett oss och trampat hans gåvor under fötterna. Och enligt Bibeln innebär detta att vi har förtjänat döden och att Guds vrede vilar över oss. Vi har inte rätt till någonting, vi kan inte kräva någonting. Men Gud älskar oss så mycket att han gav oss det finaste han äger, sin son Jesus. Det är det julen handlar om, att Gud blivit människa och stigit ner till en förlorad mänsklighet. Jesus dog på korset för att rädda oss. Han tog all vår synd på sig, skulden är betald till sista öret. Nu står han med öppna armar och väntar på oss, och var och en av oss måste ta ställning. Än finns det tid, men dörren kommer inte att vara öppen hur länge som helst. Om vi tar emot honom blir vi Guds barn. Om vi förkastar hans erbjudande väntar oss en evighet skild från honom. Ett ofattbart mörker.

Det här är hårda bud, men det är vad den kristna kyrkan i alla tider trott och bekänt. Det är vad Jesus lärde. Och när vi ställs inför detta är det lätt att göra sig ett eget evangelium. Det är lugnt. Alla ska med. Gud är snäll och släpper in oss allihop till slut. Sluta prata om det där otäcka med synd och död och helvete. Tänd ett ljus och strö ut lite glitter. God loves everyone…

Men frågan som vi alla måste ställa oss till slut, är inte vad som får mig att må bra, vad som piggar upp mig, vad som stärker mitt självförtroende och styrker mig på vägen till framgång. Frågan är vad är sant och inte sant?

ID-100300320

Det här inlägget postades i Ceteri, Uncategorized. Bokmärk permalänken.