Den som tiger samtycker

För en tid sedan hade jag ett samtal om abortfrågan med en pastor i ett större samfund. Det var i ett bibeltroende sammanhang där man betonar lärjungaskap och efterföljelse. Den här pastorn försökte verkligen ­­­­­svara på mina frågor efter bästa förmåga – helt oförberedd, ska tilläggas – och jag fick ett gott bemötande, men en del av de svar som gavs gjorde mig bekymrad. Genom åren har jag haft flera liknande samtal med kristna ledare, och det är vissa teman som alltid kommer igen.

Pastorn talade mycket om att bygga relationer och visa kärlek till människor. Men saken är den att de ofödda barnen också är människor. Barnet i mammas mage är min nästa i lika hög grad som de människor som söker sig till min församling. Att tala tyst om en grov orättvisa, ett dödligt våld, som drabbar den ena gruppen människor för att inte riskera att stöta ifrån sig den andra gruppen människor – är det kärleksfullt?

Som så många av sina kollegor, satte den här pastorn upp en i mina ögon falsk dikotomi mellan å ena sidan att predika evangeliet och å andra sidan att predika om etiska frågor. Vi ska fokusera på evangeliet, inte på abortfrågan, säger man. Då glömmer man bort att tystnaden också talar. Om man tiger om Bibelns syn på abort sänder man en signal till de män och kvinnor som kämpar med skuld och ånger efter en abort. Antingen kan tystnaden tolkas som att abort är för hemskt för att ens nämnas, eller så blir slutsatsen att det egentligen inte är så farligt. I båda fallen hindrar man människor från att konfrontera sitt förflutna och söka förlåtelse och helande. Hur väl har man då lyckats med att presentera evangelium? Man fråntar också kvinnan som överväger att göra en abort chansen att vända om innan det är för sent – innan hon släckt ett liv och så begått en stor synd och åsamkat även sig själv skada. Och även utåt, till den sekulära världen, skickar man förstås en signal, nämligen den att aborterna inte är ett problem. Att tiga är att samtycka.

Det är också lite märkligt att den här tystnaden om etiska frågor helt klart bara gäller vissa etiska frågor. Kyrkogemenskapen som den här pastorn tillhörde hade tagit mycket tydlig ställning i en annan etisk fråga – man hade till och med ordnat en demonstration mot den företeelsen. Men det var ett sådant där ställningstagande som ingen kunde bli arg på en för. Tvärtom – manifestationen applåderas även i sekulära media. Nu menar jag inte att det var fel att engagera sig i den fråga det gällde. Nej, det var ett mycket lovvärt initiativ, och naturligtvis blir det inte heller fel bara för att den sekulära världen är positiv till det. Det jag menar är att det är ett ställningstagande som inte kostar något.

En annan fråga som många kyrkor och samfund faktiskt tar ställning mot är främlingsfientlighet och rasism. ­­­­­Nu i dagarna är indignationen stor från många kristna frontfigurer över att KD öppnat för samtal med SD. Många får det att framstå som att kristdemokraterna sålt sin själ, och av tonläget att döma hos en del kommentatorer är armbindlar med hakkorset det enda som nu saknas. Att KD redan för flera år sedan (som parti) gav upp sitt abortmotstånd och på så sätt sände en tydlig signal om att de ofödda inte är värda att kämpa för, är det få pastorer som kritiserar. Där skulle man verkligen kunna tala om att sälja sin själ, om man nu vill använda sådana formuleringar.

Ett annat argument som pastorn tog upp var att ”det finns så många frågor man kan engagera sig i”. Implikationen är då att abortfrågan inte är mer betydelsefull än andra aktuella frågor, och att det inte finns någon anledning för en kyrka att prioritera den över andra. Detta tror jag är feltänkt. Det handlar om 38 000 små oskyldiga liv som släcks varje år. Abort är inte en fråga bland alla andra utan en ödesfråga för vårt land. Det handlar om själva livet, och de krafter som vill förstöra det. Jesus älskar alla barnen – Satan hatar dem. Det är också en fråga som hittills engagerat alldeles för få kristna.

Det finns ett citat som tillskrivs Luther, men som mer troligt är fiktivt och hämtat från en roman baserad på hans liv. Äkta Luther eller ej – citatet är alldeles lysande:

­­­­­­If I profess with the loudest voice and clearest exposition every portion of the truth of God except precisely that point which the world and the devil are at that moment attacking, I am not confessing Christ. Where the battle rages, there the loyalty of the soldier is proven, and to be steady on all the battle fronts besides is mere flight and disgrace if he flinches at that point.

Och om vi fortsätter med krigsmetaforen – vart ska jag som soldat ta vägen på slagfältet om inte just till den plats där det fattas kämpar och där fienden börjar bli övermäktig?

Den 24 mars i år ordnade organisationen Livsval en marsch för livet och mot abort i centrala Stockholm.  Två katolska präster och en präst från Svenska kyrkan kunde jag räkna till. Det är möjligt att det var fler av kyrkans män och kvinnor där – det syns ju inte alltid utanpå – men de gjorde i vilket fall inget väsen av sig. Varför är det så? Var är alla kristna ledare? Säga vad man vill om Ulf Ekman, och det finns mycket att säga, men han var i alla fall inte rädd för att tala klarspråk. På nittiotalet var han en av förgrundsgestalterna för de Ja till livet-marscher som på den tiden ­­­samlade tusentals deltagare. Vi behöver ledare med Ekmans frimodighet idag. Torbjörn Aronson skriver i en debattartikel i Dagen:

När församlingen står upp och profetiskt kallar människor till omvändelse och frimodigt proklamerar sanningen påverkas människors samvete. Under 1990-talet sjönk antalet aborter i Sverige från cirka 38 000 och [sic] 30 000 per år utan att lagstiftningen förändrades. Det visar betydelsen av kristen förkunnelse och opinionsbildning i abortfrågan.

Men idag är det tystnad som möter oss från de flesta kristna ledare. En sida av mig vill utbrista: Era fega krakar! Ni har en plattform. Era samfundsmedlemmar offrar av sina surt förvärvade slantar för att ni ska kunna stå i predikstolen och dessutom i många fall förmedla ert budskap genom radio, tv, tidningar och internet, och så tar ni inte chansen att stå upp för sanningen och försvara de svaga. Om ni ryter till är det i nio fall av tio i någon politiskt korrekt fråga som inte upprör en kotte, eller bara upprör människor som har låg status i samhället och vars åsikt etablissemanget  ändå inte är intresserat av. Ni pratar mycket och ofta om Jesus men skäms egentligen för Hans ord, och vill tona ned Bibelns undervisning.

 ­­­­­­­­­­…okej, så tänker jag ibland. Men en annan sida av mig är betydligt mer ödmjuk. Om jag själv hade haft den plattformen, hade jag då sagt det jag säger nu? Det vet jag faktiskt inte. Jag hoppas att jag hade gjort det, men jag vet inte. Man växer upp i ett sammanhang och formas av det, man umgås med människor som tycker som man själv och som bekräftar en­­­­­s egna uppfattningar. Jag förstår att det kan bli så att frågans allvar gradvis tonar bort och man dövar sitt samvete, eller att man egentligen vet hur viktigt det är men inte vågar säga det, och att man då hittar på hur många ursäkter som helst för att komma undan. Om min försörjning, mitt rykte och min ställning stod på spel, vilket är en realitet för många präster och pastorer, inte minst i Svenska kyrkan, är jag inte alls säker på att jag pallat för trycket.

Vad ska man då göra med sin frustration? Det är gott att vända den i bön. Vi bör på allvar be för våra präster och pastorer. Be om mod och gudsfruktan. Be att de inte ska frukta något så mycket som att göra Gud emot, och att de ska få en brinnande kärlek till sanningen. Men vi behöver också ta vårt ansvar som lekmän och -kvinnor att påminna och uppmuntra våra ledare. Att i ödmjukhet ställa frågor och ta upp ämnen som kan vara obekväma. Visst – din ledare kan bli stött. Men jag tror också att han  kan känna sig stärkt av att du har höga förväntningar på honom.

Det vi alla får komma ihåg, oavsett om vi är ledare eller ej, är att inte måla upp falska bilder av Jesus för de människor som inte känner Honom. Om man pratar mycket om Jesus och Hans kärlek men inte står upp för Hans undervisning och det som Bibeln lär – då är det ju inte den riktige Jesus som presenteras för och sedan tas emot av människorna. Då är det inte heller Jesu riktiga kärlek som presenteras, utan en vrångbild av den som inte är till hjälp för någon. Det kanske kommer att dra folk till din församling och få dem att känna sig väl till mods, men det kommer inte att förvandla någon på djupet. Det kommer inte att leda till omvändelse och frälsning för någon människa. Vi behöver ha ett evighetsperspektiv – definitivt lättare bloggat än gjort, men så otroligt viktigt! Med pastor John McArthurs ord:

What the world says about us now is not important. What God says about us in the end is of infinite importance.

 

Bilden kan innehålla: 10 personer, folkmassa och utomhus

Det här inlägget postades i De ofödda, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s