Det som är rätt för dig

”Du måste göra det som är rätt för dig, Anna. Vi kommer att stötta dig i den här processen. Vill du gå vidare?”

Anna satt i den mjuka röda soffan i ett av Klinikens mottagningsrum med läkaren Gunilla mitt emot. Hon tittade ut genom fönstret en stund och snurrade sitt långa ljusa hår mellan fingrarna innan hon svarade.

”Mamma och pappa tycker inte att jag ska göra det.”

”Det är såklart lättare när alla tre parter är överens om det. Vi i professionen, alltså läkare och psykologer, och så föräldrarna och du. Men enligt den nya lagen har du faktiskt rätt att bestämma själv, eftersom du fyllt femton. Det är ju också ditt liv det handlar om. Din kropp.”

”Mmm…”

”Om du lider så mycket så måste du ju göra något åt det.”

”Ja, jag vet. Det känns som att det är fel på mig. Hela tiden.”

”Och de mobbar dig i skolan.”

”Ja…”

Anna snyftade till lite och torkade näsan med tröjärmen. Gunilla väntade lite innan hon fortsatte:

”Och du har sagt till oss att du har haft de här tankarna fram och tillbaka sedan du var tolv.”

”Mmm…”

”Då har du gått med det ganska länge. Du vet att du inte är ensam om att känna såhär. Det är så många ungdomar som upplevt samma sak och som vi har fått hjälpa med behandling de senaste åren.”

”Mmm… men… men vad händer sen?”

”Hur menar du då?”

”Ja, typ, efter behandlingen. Hur är det då?”

Gunilla tittade henne djupt i ögonen när hon svarade.

”Vi har ju pratat om det här förut, Anna! Det är en befrielse. Ingen har ångrat sig.”

Befrielse. Anna smakade på ordet. Det fanns inget hon hellre ville. Bli av med denna äckliga person som var hon, och som hon hatade. Bli av med det här livet där allt var hopplöst och mörkt.  Det fanns en väg ut. Hon kände att tvivlen hon så länge brottats med gav vika.

”Ja!” sa hon med eftertryck. ”Jag vill göra det.”

Gunilla sken upp. Hon lutade sig fram och la en mjuk hand på Annas arm.

”Är du säker?”

”Ja.”

Gunilla log med hela ansiktet.

”Men vad bra, Anna! Grattis till att ha fattat det här beslutet! Vad modigt av dig! Du är stark.”

Anna märkte att läkaren hade en tår i ögonvrån.

”Då ska vi sätta igång behandlingen omgående. Du går in i det där rummet.” Gunilla pekade på en blå dörr till ett angränsande rum. ”En sjuksköterska hjälper dig att ta tabletterna och stannar hos dig hela tiden.”

”Mamma och pappa då?”

”Tänk inte på det. Vi meddelar dem efteråt.”

Anna gick in i det anvisade rummet, där en kort och knubbig sjuksköterska väntade på henne. Hon såg snäll ut. Hon räckte Anna tre små röda tabletter och en mugg vatten. Anna svalde tabletterna med en blandning av rädsla och förväntan. Sedan fick hon lägga sig ner på britsen i rummet. Sjuksköterskan höll henne i handen. Anna kände sig tung i huvudet, som om hon blivit klubbad.  Det var så skönt att sluta ögonen och ge efter för dåsigheten. Ljuden runt omkring henne försvann och hon sjönk in i ett behagligt mörker.

Inom tre minuter var hon död.

Sjuksköterskan tog fram en penna ur bröstfickan och fyllde i en blankett innan hon lämnade rummet. Kliniken kunde notera ännu en lyckad behandling av en ung människa med suicidtankar och depression.

medications-257349_1920

(Inspirerat av Uppdrag gransknings Tranståget och tonårsflickorna.)

Det här inlägget postades i Familj, Han, hon, hen och hin, Uncategorized. Bokmärk permalänken.